Landsbygdspolitik. När man pratar om landsbygden och en ”levande landsbygd” så förknippas detta allt som oftast med lantbrukare och jägare samt människor som ligger med näsan i landet från morgon till kväll. Men det ser inte riktigt ut så i verkligheten.

För er som inte vet det så bor det en salig blandning av människor på landet. Människor med olika utbildning, bakgrund och arbeten men med samma behov som alla andra, det vill säga. närhet till akutsjukvård, brandförsvar, skolor, livsmedel, kommunikation, äldrevård med mera.

Det man ofta glömmer bort i denna diskussion är alla som på sin fritid vistas på landet i sommarstugor och hos släkt och vänner eller bara vill njuta av den lantliga luften i form av golfspel, bad eller andra utomhusaktiviteter. Dessa människor behöver också ha tillgång till ovan nämnda servicetjänster och då tänker jag främst på räddningstjänsten.
Hur ofta kan man inte läsa på sommaren om någon som stått på stege och målat om huset och stött på en hop med aggressiva bin och fått en allergisk chock, eller tappat fotfästet och ramlat ner och brutit sig. För att inte tala om alla bränder som uppstår under sommarmånaderna på grund av tända grillar eller eldning av rishögar.

Vissa kommuner mer än fördubblas under sommarmånaderna men det gör tyvärr inte räddningstjänsten, i varje fall inte i Uppland. I stället väljer man att dra ner på räddningstjänsten och på vissa ställen även stänga brandstationer helt och hållet.
En ”levande landsbygd” där man kan känna sig trygg är otroligt viktig. Och det borde ligga i allas intresse att se till att det förblir så.

Anna Karlsson
Ledamot Landsbygdspartiet oberoende, Uppsala Kommun