Bygglovshanteringen i många kommuner och även i Uppsala är invecklad i så oheliga allianser mellan byggherrar, tjänstemän och politiker att gränserna för anständighet och laglighet ständigt utmanas.
Även när en ”demokratisk process” tycks råda kan övergrepp mot de allmänintressen som byggnadsnämndens ordförande Liv Hahne (M) arrogant brukar kalla ”särintressen” döljas bakom fasaden. Hon har påpekat att planbestämmelserna är några av de viktigaste uttrycken för medborgarnas delaktighet och inflytande. Men med dessa myglas det på olika vis, och när man inte helt enkelt struntar i dem görs ändringar på byggherrrars beställning.

Ett vanligt trick är också att först meddela regelriktiga lovbeslut och rubricera senare ändringar i loven som ”mindre avvikelse” enligt PBL vilket minskar chansen att ett överklagande vinner bifall då det initiala beslutet inte klandrats. I det 10-tal bygglovsärenden sedan 2005 där jag har fullständig insyn har det i alla (!) förekommit vad jag kallar oegentligheter i prövningen. Handläggare har gynnat byggherren. Felaktiga ritningar har godtagits och inte rättats efter kritik.

Strategiskt har bygglov först meddelats enligt gällande regler, sedan har man enligt ovan nämnt mönster med en enklare beslutsprocess genomfört ”ändringar i lov” för de åtgärder som man förutsett skulle riskera invändningar från grannar eller allmänhet. Genom att åsidosätta lagenliga grannhöranden har man försökt minska risken för överklaganden. Man har avstått från att beivra kända svartbyggen.

Åtgärder blir i bästa fall vidtagna om någon sakägare gör anmälan, men man har ändå underlåtit att utkräva lagstadgade avgifter för olovligt byggande. Lagenlig utstakning har försummats och byggnader har enligt byggherrens godtycke placerats avvikande från planbestämmelser och medddelat lov.
Byggnadsinspektörer har till och med utfärdat felaktiga intyg om lagenlig utstakning och riktig placering. När kritik riktats skriftligt till hela den politiska nämnden har arbetsutskottet underlåtit att ta upp ärendet i nämnden och i stället uppdragit till bygglovschefen att bemöta kritiken genom fortsatta lögner och påståenden att lagenliga åtgärder vore utförda.

Bygglovshandläggare har bekräftat att man ofta ger lov för planstridiga åtgärder av det enkla skälet att den politiska nämndens ledning inte vill ta sitt ansvar att neka lov när handläggaren yrkat avslag. Handläggare får nämligen per delegation meddela lov, men inte besluta om avslag. Prövning av lagligheten överlåtes därigenom till grannar, allmänhet och överinstanser — om nu besluten alls blir överklagade, vilket förmodligen mestadels inte sker — för grannsämjans skull eller för att det kan vara synnerligen kostnads- och tidskrävande.
Så ser alltså den ”demokratiska processen” ut rörande bostadsbyggandet i Uppsala.

Göran Rahm
Uppsala