Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 66-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor i medicin vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Det onaturliga urvalet

Jackson Kennedy är född med en ögonsjukdom som kommer att göra honom helt blind. Men numera finns en behandling som kan rädda hans syn. Den bygger på avancerad genteknik och kostar stora pengar. Bör han få den?

Nick Piazza har en annan svår medfödd sjukdom. SMA typ 1 kallas den och gör honom helt förlamad. Vanligen dör barn som fått detta arv efter bara två år men tack vare inte minst hans föräldrars arbete har han blivit över tjugo. Nu erbjuds även han en behandling. Den kostar enorma summor och måste dessutom ges en gång om året, livet ut. Vem skall betala för att rädda Nick?

Detta är bara två av de personer vi får följa i den nya Netflixserien Unnatural selection. Onaturligt urval i fri översättning. Om du inte redan hittat den – leta upp den på Netflix nu!

Serien tar sitt avstamp i flera citat av ingen mindre än Charles Darwin.

Det första lyder:

If you had an idea that was going to outrage society would you keep it to yourself?

”Om du hade en ide som skulle göra hela samhället djupt upprört skulle du då behålla iden för dig sjölv?”

Darwins ide var förstås evolutionen. En ide som han tvekade så länge med att presentera eftersom den utmanade skapelseberättelsen och därmed hela dåtiden kyrka och religion I dag menar väl de flesta – i vart fall det sekulariserade Sverige – att Darwin hade rätt. Men om de sedan verkligen förstår evolutionen är en helt annan historia.

I dag har vår kunskap om det vi ärver via våra gener nått så långt att vi faktiskt förmår att bestämma och ändra i arvsmassan. Och det är i vid mening det som den här serien handlar om. Det nya urvalet. Och om det gamla skedde via ” det naturliga urvalet” så kan man kanske tala om det nya ”onaturliga urvalet”.

Men bara kanske. För vi människor har sedan tusentals år påverkar samma urval. Genom att välja partner väljer vi ju egenskaper till våra barn. Genom en växtförädling har vi under tiotusen år skapat de grödor som all vår civilisation vilar på. Ett av de längre genmodifieringsprojekten är - hunden. Genom att i kanske fyrtiotusen år ha valt hundar har vi fått alla de hundratals raser som vi idag ser omkring oss. Alla härstammar de från – vargen. Alla dessa nya genkartor som skapats av människans avelsarbete studeras i det stora projketet som jag tidigare skrivit om!

Och som professor Kerstin Lindblad- Toh föreläste om under rubriken Hundens GENtjänster

Det är för övrigt med just hunduppfödning som hela Netflix serie tar sin början. Hos en David Ishee i Missisippi som försöker använda bioteknik - utan att ha någon som helst utbildning i ämnet...

 

Blodbadet på Alla Hjärtans Dag

Det sägs att djävulen gömmer sig i detaljerna. Å andra sidan så är ett blodbad på Alla Hjärtans Dag kanske inte en detalj.

 I några dagar har jag skrivit lite om mina slumpartade upplevelser på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Detta är givetvis subjektiva anekdotiska noteringar. Debatten om vården handlar om mera principiella frågar som vem som skall utföra den. Skall vi privatisera den vård som i dag betalas via skatter? Jag har inga självklara svar på den frågan. Vad jag vet är bara att dagens vård är fläckvis bra, ja, rent av lysande och i andra avseende bedrövlig. Och att  den definitivt inte bedrivs utifrån ett patientperspektiv.Det är möjligen det jag kan tillföra. Jag har i hela mitt vuxna liv varit just patient.

Det här kapitlet i min sjukdomshistoria börjar i februari i år.

Jag behöver en ny hjärtklaff. Har jag fått veta. Det är en operation och alla operationer medför risker men det är bättre att göra den nu än senare, får jag höra. Så slumpen gör att där ligger jag på Akademiska Sjukhuset igen. På Alla Hjärtans Dag. I USA firas denna helg stort, men dagen är också kopplad till en blodig gangstermassaker. Min All Hjärtans Dag kommer också att sluta med ett blodbad, men det vet jag ännu inte om

 Innan operationer skall man förberedas. Det betyder bland annat att man skall duscha och skrubba sig med bakteriedödande svampar, flera gånger om.

Allt i den fromma förhoppningen att man inte skall drabbas av sårinfektioner efteråt. Vårt viktigaste vapen emot sådana, antibiotika, håller på att tappa sin effekt och få kan nog riktigt föreställa sig det helvete vi då hamnar i.

Men det behövs också "ingångar " i kroppen att använda under operationen. Därför sätter man nålar på lämpliga ställen. Just nu håller en sammanbiten sjuksköterska på med detta. Hon har redan gjort tre försök som inte gått så bra. Hon sticker och sticker men hittar inte något bra kärl. Eller de hon hittar håller inte. Lite ont gör det förstås men jag ger henne ett fjärde försök.

När inte heller det lyckas går uppdraget till en mera erfaren syrra som prickar rätt på första sticket.

Då kommer vi till katetern. Två elever har fått uppgiften att ordna med den. Inte vet jag riktigt vad de gör, frågan är nog om de själva vet det, men plötsligt gör det så ont att jag skriker rätt ut i rummet. Överraskande ont gör det. Och blöder. Blodet rinner rejält och snart är både sängen och golvet blodiga. Det blöder så pass mycket så att jag körs ut ifrån den allmänna salen, in på ett speciellt rum. Flera systrar ansluter och det torkas blod för fulla muggar. Någon ringer jouren. Som dröjer.  När jourläkaren väl dyker upp konstaterar hon att det här klarar hon inte, vi får ringa urologjouren. Den låter förstås också vänta på sig. Under tiden hinner man konstatera att operationen som skulle ske tidigt på morgonen inte kan genomföras. Dels har jag ingen kateder, dels är jag knappast i skick att läggas under kniven.

Mina minnen börjar nu bli lite dimmiga, på grund av smärta och smärtstillande. Blodet fortsätter att rinna och jag är kladdig överallt. Men det kommer i vart fall ytterligare en specialist. Hon ser bekymrad ut och funderar på om man inte behöver gå in med en kamera för att se att blodet inte täpper till urinröret.

Saken får bero.

När dagen väl gryr så körs jag ner till Urologen. Där finns en expertexpert. Hon fixar katetern på första försöket och undrar lite förvånad vad de har haft för sig. Det gör jag också.

På vägen upp i hissen stöter min sängförare och jag på en man som står och tittar på som mobiltelefon. Han undrar vem jag är och när han får veta mitt namn frågar han om inte jag skulle opererats idag. Så är det förvisso och svisch så åker jag bort till operationsrummet.

Men det är en annan historia...

 

I Sverige har vi ett system...

Dag två på det stora sjukhuset inleds på samma vis som dagen innan tog slut. Med att Syster Yster kommer in för att sätta nål. Ty sådan är valfriheten i det svenska systemet – obefintlig.

Om du den ena dagen har haft ett uppslitande gräl med en person och totalt förlorat förtroende för vederbörande så får du nästa dag fortsätta på samma trista vis. Glöm patienten i centrum. Om det finns något centrum så är det rådande systemet inget annat.

Nå, utan att på något sätt rådgöra med mig och utan att sprita händerna innan tar syster yster nya tag. För säkerhets skull har hon denna dag ännu en praktikant vid sin sida.

-       Fråga hur mycket du vill! uppmanat hon sin blivande kollega.

Själv får jag instruktioner om att lägga mig ned.

 Jag säger något till  praktikanten om att också kan  lära sig mycket, och spara mycket tid, genom att lyssna på sina patienter.

 Tystnaden dånar i rummet.

 Därefter ber jag om det där lugnande piller som jag blev utlovad innan ingreppet i går.

-       Du får två Alvedon! Svarar syster yster.

 Det bär mig emot att behöva tjata men jag har varit med om för många operationer för att orka spela lugn. Så jag framhärdar.

 - Du får Alvedon, det är vår policy på den här avdelningen!

 Jag berättar då att jag fått lugnande piller innan operation på just på den här avdelningen

 

-      Då är det en ny policy då!

 

( Senare får jag veta, av en i personal, under operationen att man tycker att de lugnande medlen kanske inte hinner verka om de ges för kort tid innan ingreppet.

En förklaring jag kan köpa. Men just den kommenderande befälstonen utan förklaringar har jag svårare att acceptera.

Och har ingen på avdelningen läst om placeboeffekten?)

 

Nå, därefter vidtar själva ingreppet. Som går alldeles utmärkt.

 Ett snabbt, vänligt och professionell team som gör sitt jobb, inte utan humor.

 Och vid utskrivningen får jag träffa en helt suverän läkare som verkligen kan lyssna, som svarar på alla mina frågor och dessutom tar egna beslut. Hon, liksom den opererande doktorn, råkar vara födda utanför Sverige.

Om det nu har med saken att skaffa.

 I morgon skall jag berätta lite mera om hur alltihop började på Alla Hjärtans Dag. Och hur jag i ett halvår gått omkring med ett felkopplat hjärta.

Syster yster provar på

När sjuksystern för tredje gången kommer in för att ta samma blodprover blev jag först förvånad, sedan irriterad.

Min ilska är inte så mycket kopplat till att man lyckats göra fel två gånger i rad som sättet detta presenteras för mig

”Vi behöver ta flera prover. Det är för din skull”.

Tonen är mästrande och det är lika långt till en ursäkt som det är till en god vård.

Låt oss ta det från början.

Jag är kallad till Akademiska Sjukhuset för att de skall göra ett ingrepp. Ett ingrepp som gick fel i februari och som jag därefter fått tjata mig till att få korrigerat, men det kan vi återkomma till.

I kallelsen står det att jag skall lämna prover innan besöket. Så det gör jag. Därför blir jag en smula förvånade över att sjuksysterns på mottagningen nu vill ta om exakt samma prover igen. Bara några timmar senare.

Efter viss tvekan så framkommer det att den som skickat in de första proverna märkt dem med fel datum så de har inte analyserats. Lite tråkigt eftersom jag är svårstucken och nu förbrukat ett bra armveck i onödan, men visst.

Ny blodprovstagning vidtager.

Det går en tid och så kommer syster nummer tre, eller är det nummer fyra, och meddelar att de skall tas ytterligare ett rör blod.

- Varför? frågar jag.

På detta får jag först en rad undvikande och irriterade svar. Huvudbudskapet är att nu skall jag göra som jag blir tillsagd. Det är som sagt för min egen skull. Jag framhärdar och undrar varför de nu inte kunde ta just det provet för en halvtimma sedan?

 Inget svar.

Till slut framkommer det att man glömt bort det.

Och kan jag lägga mig ned och knyta handen nu?

Sådant kan naturligtvis hända. Stress och överbelastning kan man tänka. Men det är lite svårt att se att sådan råder just här. Personalen som består av ett halvdussin personer står hela tiden väl synliga i ett rum bredvid oss två (!) patienter och verkar mest samtala med varandra.

Den syster som nu skall sticka mig väljer att prova i handen, vilket jag av femtio års erfarenhet som nåldyna vet är ett dåligt ställe. Och det gör ont. Men trots min avrådan och mina protester så framhärdar hon. Hon vet minsann bäst.

Min fru ha nu kommit in i rummet försöker öppna en dialog med systern och ger henne vänligt rådet att det kan vara klädsamt att åtminstone be om ursäkt när man klantat till det.

-Då ber jag väl om ursäkt då, bli svaret. Ungefär lika ödmjukt som det låter.

Till slut lyckas man få sina prover (Vad man ville mäta och varför det var så viktigt har jag ingen aning om. Jag är ju bara en enkel vårdtagare.)

Nu fasar jag för de plågsamma försök till vård som jag kommer att utsättas för i morgon Nu när alla de lätta ställena att sätta nålar redan att sönderstuckna.

Men det är ju inte systerns bekymmer. Och i morgon är en annan dag på det stora Sjukhuset.

Rum för forskning?

En Finlandsfärja, ett Babels torn eller en akademisk triumf? Meninganra går isär om det Segerstedska huset som invigs fredagen den 1 september.

. I går befann jag mig i utkanten på SLU. I dag har jag haft nöjet att få delta i en pressvisning av själva hjärnkontoret på Uppsala Universitet, det Segerstedtska huset.

Man kan givetvis ha synpunkter på byggnadens utseende. Sådana saknas aldrig i den akademiska världen. ”En finlandsfärja som gått på grund” hör väl till de vänligare varianterna jag hört. Den har redan vunnit utmärkelsen "Årets fulaste nybyggnad" 2016. Det gamla förvaltningshuset kallades å andra sidan allmänt för Skandalhuset.

Så kommunikationsdirektör Pernilla Björk provar att lansera devisen ”ifrån Skandalhuset till Seger.”

Tiden får väl utvisa vilket namn som vinner mark. 

Personligen blir jag lite förtjust i innanmätet av Segerstedska huset.  Redan de färggranna entrédörrarna säger mig att detta är något annat än den vanliga kontorsbyggnaden i stål och betong. Här har det fått kosta! När man sedan kommer in i huset är det lätt att ta det till sig det öppna torget. Eller bara de två trapporna. En i sten där namnet på flera av universitetets stora namn finns inristade, men där man också kan sitta ned och prata.

Den magnifika trätrappan i den öppna innegården, drar omedelbart till sig blicken.  Husets ryggrad som arkitekten kallar den. Inte illa.

Tanken bakom alla planlösningar är att de skall stimulera till ökat samarbete, vilket bara är att applåder i en tid där en hårt driven specialiseringen inom vetenskaperna hotar att bromsa alla de framsteg som vetenskap och teknik ändå gett oss.

Så, ja, jag skulle gärna vilja ”komma till jobbet” i den här miljön! Även en mörk novemberdag. De sexhundra som nu skall göra så är bara att gratulera. Förhoppningsvis träffar de nu också några nya personer vid de mötesplatser som huset är fyllt av.

Det är inte sällan i de oväntade mötena som kreativiteten uppstår.

Men min kritik handlar varken planlösningar eller val av material. De är säkert utmärkta enligt tidens oskrivna regler.

Vad jag saknar i huset är någon representation för kärnverksamheten.

Huset är en vacker bikupa för administrationen men var kommer de flitiga forskarna in i bilden? Forskning, undervisning och samverkan med det övriga samhället är ett universitets livsnerv. Var finns den?

Pernilla Björk pratar om att man inte är riktigt färdig ännu och att man så småningom skall eventuellt skall visa några aktuella exempel på forskning på de bildskärmar som finns på några ställen i huset. Gott så!

Men det är ändå lite illavarslande att universitetets tre huvuduppgifter inte från början planerats in i huset. Att de inte syns!

Det påminner bara allt för mycket om Babels Torn där ” de däruppe till slut inte förstod de där nere”.

Och historien har lärt oss att vi ständigt måste försvara vetenskapens arbetsmetoder och tankemodeller mot dumhet och fundamentalism.

Det hade kostat så lite att bara avsätta lite utrymme åt kommunikation med medborgarna. Jag har sedan länge (1987) propagerat för ett gemensamt Science Center här i staden. Det må vara en orealistisk dröm men några kvadratmeter hade man väl kunnat ägna åt forskningen i det så påkostade Segerstedska huset?

Hur skall jag annars som skattebetalare förstå varför man behöver denna vackra byggnad? Vad håller de egentligen på med därinne? Administrerar vadå?

 Kommer då det Segerstedska huset att leda till bättre forskning och undervisning?

Kommer det att leda till flera Nobelpris eller framsteg inom behandling av cancer?

Jag tillåter mig att starkt betvivla det.  Mina erfarenheter av besök på framgångsrika universitet över hela världen tyder nästan på motsatsen. Många Nobelpristagare vittnar tvärtom om minimala arbetsutrymmen och stökiga miljöer. Stökiga men kreativa.

Enligt min ringa mening så satsar vi i Sverige ovanlig mycket på byggnader, mindre på annat.

Men Segerstedska huset har en vacker insida som förpliktigar. Besök det gärna! Det är det värt. Och du har varit med och betalat för det.

Slutligen så kommer jag att tänka på en historia ifrån en annan större organisation jag arbetade i under ett antal år, Sveriges Radio. För ett antal år sedan hade vi  ett studiebesök av en mycket framgångsrik radiopratare ifrån USA. Showen var en stor publik framgång. Han skötte det mesta av sina sändningar på egen hand. När han exempelvis behövde installera en ny gäst i studion så spelade han en extra låt och så vidare.

Nå, när vi vandrade längs den tämligen omfattande sidan av Radiohuset nere på Gärdet i Stockholm så stannade han plötsligt upp och utbrast:

- Do you really need all this to make radio?

 

Om nollningar i mörka vatten

Så var det dags igen. För nollningar. En stor grupp unga människor skall skolas in i något nytt. Tillvaron som student på ett universitet. Varav denna stad har två.

Olika ämnesområden har olika traditioner och väljer dessutom att ”vårda” dessa sedvänjor lite olika.

Så vandrar det just nu omkring en skock ”småttingar ute på Ultuna. Jag stötte precis samman med dem – på väg ned till fotbollsplanen vid Fyrisån. Just denna belägenhet har genom åren - tyvärr- lett till en dålig vana att ”slänga småttingarna i Fyris”.

 Så var det redan på min tid, det vill säga före dinosaurerna. På den tiden, tidigt 70-tal, var auktoritetstron i starkt avtagande och vi gjorde rätt förutsägbart revolution – och slängde den djupt partiske fotbollsdomaren i Fyris istället.

Visst, vi såg också till att han kom upp ordentligt men det var lik väl ett idiotiskt tilltag.

(Nästan lika korkat som Vattenfalls senaste reklam där en ensam simmare ger sig ut på en nattlig simtur. Är det bara jag som reagerar på detta?)

 Genom åren har det förekommit nollningar häe i staden som kunde ha slutat lika illa som den ”skattjakt” på gymnasienivå som nyligen tog en ung människas liv.

 Till min stora lättnad noterade jag att de som leder ceremonin i vart fall inte längre uppträder iförda vita lakan, vilket faktiskt förekom något år. Så det finns kanske hopp.

 Jag skall inte förneka att de här traditionerna kan leda till bra sammanhållning i gruppen och till att man lära känna främlingar lite snabbare. Men de kan också lätt kantra till översitteri och dumheter.

Och mot det tycker jag vi skall visa nolltolerans. Även på högskolenivån.

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder66 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom, dr.h.c. medicin och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: