Transport uppmanar LO-facken: Nobba lönekravet

I en krönika i Transportarbetaren med rubriken "Det är dags att säga ifrån nu!" går han till attack mot de, enligt honom, för låga lönekrav som LO-styrelsen med stor majoritet enats om att gå fram med i vinterns stora lönerörelse.

– Jag vill väcka en diskussion i andra LO-förbund, säger han till TT.

Att stå ensam i avtalsrörelsen och kräva högre löneökningar än andra blir svårt, inser han. Han hoppas främst på att LO-förbunden i kretsen 6F, där bland andra Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Seko och Fastighets ingår, ska haka på det egna förbundet. Senast 9 december ska alla förbunden ha röstat om LO-styrelsen förslag om 4,4-procentiga lönekrav nästa år.

Sänkta reallöner

Bakom de högre lönekraven än normalt ligger förstås den skenande inflationen som innebär stora hål i plånböckerna för löntagarna. Men att kräva för höga löner i dessa inflationstider riskerar att skjuta medlemmarna i foten. Fackens förhandlare måste ta ansvar, lyder många bedömares åsikt. Så här sade Riksbankschefen Stefan Ingves på torsdagen när han på nytt tryckt hårt på ränteknappen, med adress till facken:

– Det är en dålig idé att kompensera sig för inflationen, då blir det ännu högre ränta.

Tommy Wreeth är förstås medveten om det.

– Det finns risker med att kräva alldeles för mycket.

Tyskarna får mer

Men kravet på 4,4 procent brukar, när förhandlingsröken lagt sig framåt mars/april nästa år, historiskt landa kring 75 procent av kravet, alltså runt 3,3 procent.

– Jag tycker det är för dåligt, säger Wreeth.

Han pekar också på, vilket arbetsgivarsidan även brukar göra, de tyska industrilöneavtalen som börjar ticka in nu. Det tyska industrifacket rodde nyligen hem ett löneavtal på 8,5 procent på 24 månader, plus engångsbelopp på motsvarande omkring 30 000 kronor, alltså högre än vad LO lagt sig på.

Och skulle löneökningarna i Sverige ändå bli "för höga", så får väl ägare och företagsledningar hålla igen på bonusar och aktieutdelningar, resonerar Tommy Wreeth.

– Den här gången tycker jag att vi kan ta ansvar sist i stället för först.