Att vädret är grått och regnigt passar perfekt. Inte bara därför att provbilen har en orange kulör som lyser som en fackla. Bilen är av fransk härkomst och jag har en grundmurad uppfattning att det alltid regnar i Frankrike, i alla fall i franska filmer. Dessutom körs det ofta bil forcerat i stadsmiljö i samma filmer.

En fransk småbil är helt enkelt gjord för ett hetsigt liv på Paris boulevarder och trånga bakgator. Det är därför somliga småbilar från Renault har ett stråk av flärd mitt i det vardagliga lågbudgetbygget.

Så även nya Renault Clio, den femte generationen sedan 1990, då modellen ersatte klassikern Renault 5. Karossen är svår att skilja från närmaste föregångaren (2012–2019), i synnerhet bakpartierna är nästan identiska. Men nya Clio är en rakt igenom ny konstruktion, baserad på en ny bottenplatta som delas med koncernkusinerna Nissan och Mitsubishi.

Artikelbild

| Mogna köregenskaper och en småbil som knappast är oäven på lite längre turer. Någon klassisk gokartkänsla, som finns i vissa småbilar, märker vi däremot inte av.

Manuellt växlad

Provbilen har en nyutvecklad, trecylindrig enlitersmotor med turbo som ger 100 hästkrafter. Den är skapligt pigg, men ganska surrig och inte särskilt förfinad. En manuell femväxlad låda hör till och den funkar fint, i synnerhet som växelspaken har placerats högt och bekvämt på mittkonsolen. Det finns även en fyrcylindrig motor på 130 hästkrafter – kostar 25 000 kronor extra – och en hybrid ska komma 2020.

Interiören i provbilen är ombonad och åtminstone jag tycker att instrumentpanelen är både snygg och väldigt funktionell. Den 9,3 tum stora pekskärmen – ingår i ett paket för 16 000 kronor – har ett menysystem som är både trevligt att se på och prima att använda. En hel del av bilens funktioner manövreras med vanliga knappar, allt är tacknämligt nog inte gömt i skärmens menyer.

Baksätet är av naturliga skäl inte stort, men faktiskt dugligt för vuxna. Nya Clio är en centimeter kortare och lika mycket lägre än föregångaren, men innerutrymmena förefaller väldisponerade.

Artikelbild

| Mogna köregenskaper och en småbil som knappast är oäven på lite längre turer. Någon klassisk gokartkänsla, som finns i vissa småbilar, märker vi däremot inte av.

Framstolarna i provbilen passar även storväxta personer. Forna tiders skumgummistoppning i franska bilar är ett minne blott, de här stolarna är närmast hårda och lite platta.

Dålig fjädring

Artikelbild

| "Tårkanalerna" på strålkastarna skvallrar om att detta är nya Renault Clio, den femte i ordningen sedan 1990.

Fjädringskomfort har varit en paradgren för många franska bilar, men det gäller inte denna. Rullkomforten imponerar inte alls i låga hastigheter. På landsväg kommer den strama hållningen lite bättre till sin rätt.

Problemet för Clio är att det finns många aptitliga konkurrenter i samma segment. Ärkerivalerna Opel och Peugeot har en ny generation Corsa respektive 208 på väg till bilhandlarna och Volkswagen Polo har möjligen ännu mer mogna totalegenskaper (målfoto krävs, eller åtminstone att bilarna testkörs parallellt).

Artikelbild

| Fem dörrar och ett bakparti som är svårt att skilja från förra Clio, den som debuterade 2012. Om vi får vara subjektiva är detta en mycket lyckad småbilsdesign.

Men jag tror inte att man gör bort sig med att köpa Clio. Den har tagit ett stort steg jämfört med föregångaren, även om skillnaden är svår att se bakifrån på parkeringen.