Azadeh Mahdavi-Kiya är den som vaknar först av alla i familjen. Efter en liten stund för sig själv drar hon igång med att få fart på resten av familjemedlemmarna, ser till att de tre barnen får i sig frukost och kommer till skolan innan hon själv promenerar till jobbet. Då stoppar hon hörlurarna i öronen och lyssnar på spansk radio. Trettio minuter senare är hon framme vid Katarinaskolan på Nedre Slottsgatan där hon arbetar som lärare i spanska, engelska och svenska som andraspråk.
– Jag trivs exceptionellt bra, men sedan i höstas har jag gått ner i tjänst och läser till speciallärare. Jag strävar efter en jämlikhet i skolan utifrån elevers förutsättningar. Det ligger mitt hjärta nära, säger Azadeh Mahdavi-Kiya.
Språkintresset har satt tonen till yrkesvalet. På gymnasiet läste hon ett engelskspråkigt gymnasieprogram så det kändes naturligt att fortsätta plugga engelska och sedan vidare till gymnasielärarprogrammet. Då låg inte heller spanskan långt bort.
– Jag tror att de flesta språklärare har den drivkraften, att man intresserar sig för hela paketet. Både språket och kulturen. Jag tvingade ner min man till Cádiz i Spanien i ett halvår när vi hade två barn. Han fick vara föräldraledig på stranden medan jag undervisade i engelska, säger hon och skrattar.
Vi träffas i ett rum i Katarinaskolan. Skoldagen har bara börjat, några av Azadeh Mahdavi-Kiyas elever skriver uppsats. Ena korridorens vägg pryds av poem skrivna på spanska, hon tycker om att visa sina elevers alster för andra. Över huvudtaget verkar hon vara en människa som gärna framhäver andra utan att för den skull sätta sig själv i bakgrunden. Hon drar ofta igång aktiviteter på skolan och tycker att det inte kostar någonting att vara snäll mot andra men att det ger mycket tillbaka. Vid hennes arbetsbord i lärarrummet hänger en affisch med texten: Myter och fakta om flerspråkighet.
– Fortfarande finns det en generation, jag har själv fått höra det på barnavårdscentralen, som tror att flerspråkighet skulle göra att barn blir sena i sitt språk och att man av den anledningen ska hålla sig till att prata ett språk. Mina barn är trespråkiga. Jg har precis börjat undervisa extra på lärarutbildningen där jag har vuxna elever som skolar om sig. Flera av dem har så mycket kunskaper kring flerspråkighet och jag hoppas att den kunskapen så småningom sipprar ner till gemene man så föräldrar inte behöver oroa sig när barnen blandar olika språk.
Azadeh Mahdavi-Kiya föddes i Iran. Hon flyttade till Sverige när hon var sex–sju år, 1987 kom hon till Uppsala. Det var en flytt med anledningen att de har släktingar som bor här. Azadeh känner sig berikad vad gäller språk och kultur.
– Jag har tillgång till olika kulturer och olika språk det ger mig olika infallsvinklar på olika problem, jag kan se saker i olika sammanhang. Min bakgrund har förstås även påverkat mig språkligt, ju fler språk man kan desto fler likheter kan man se mellan språken, något som jag brukar använda mig av med mina elever i klassrummet.
Den persiska kulturen intresserar henne mycket, speciellt maten.
– Mammas matlagning är en klassiker, det är spännande. Vi försöker också hålla flera traditioner levande hemma. Vi firar jul, persiska nyåret och Día de los muertos och alla helgons dag. Den svårigheten jag upplevde när jag var yngre, att jag inte hörde hemma någonstans, jag var svensk i Iran och iransk i Sverige, upplever jag inte längre. I dag är andras syn på mig mindre viktig, säger Azadeh Mahdavi-Kiya.
