Att Ängra att man fÄtt barn Àr tabubelagt och fÄ vill prata öppet om det. Men efter den israeliska sociologen Orna Donaths bok "Regretting motherhood" har det öppnats en diskussion kring Änger och vad Änger beror pÄ.
Annika, som egentligen heter nÄgot annat, var aldrig intresserad av bebisar. Hon drogs inte till smÄ runda bylten med gropar i hÀnderna sÄ dÀr som hennes vÀninnor gjorde. NÀr hon tÀnkte pÄ sin framtid kunde den lika gÀrna vara med som utan barn. Hon var inte ens sÀker pÄ om hon till varje pris ville ha en relation.
â UtifrĂ„n vad jag hade med mig frĂ„n mitt eget förĂ€ldrahem upplevde jag att en relation tog mer Ă€n det gav. Det jag sĂ„g var förminskande och begrĂ€nsande. Jag hade inte nĂ„gon kĂ€rleksfull relation att ha som förebild, sĂ„ varför skulle jag dĂ„ vĂ€lja att leva i en?
NÀr Annika var 32 trÀffade hon en man som var tio Är Àldre. Han hade barn sedan tidigare och med honom kÀndes det som att hon bÄde ville ha barn och att det inte skulle bli sÄ tungt eller svÄrt som hon tidigare befarat.
â Jag ville ge familjelivet en chans utifrĂ„n att jag annars inte visste vad jag skulle missa. Och sĂ„ tĂ€nkte jag att om det inte fungerade sĂ„ kunde jag ju alltid bli singel igen. Jag ville inte gĂ„ genom livet och Ă„ngra att jag missat nĂ„got.
NĂ€r sonen vĂ€l kom upplevde Annika vĂ€ldigt mycket oro â trots att han var frisk och allt var bra. Hon har i efter hand reflekterat över om det kan ha varit en förlossningsdepression som hon aldrig tog itu med. Oron i kombination med alla sömnlösa nĂ€tter som hör smĂ„barnsĂ„ren till samt att hennes man lĂ€mnade henne vĂ€ldigt ensam med att ta hand om sonen, gjorde att hon började mĂ„ allt sĂ€mre.
â Att fĂ„ barn Ă€r det vĂ€rsta jag har gjort. Det blir ju aldrig klart. Vasaloppet Ă€r ju ingenting. Jag borde ha krĂ€vt av min man att han skulle gjort mer, men det gjorde jag inte.
Annika blev snabbt involverad i sin mans företag och utan att hon hade förstÄtt hur det hade gÄtt till hade hon blivit projektledare för bÄde barn, man, hus och bolag.
â NĂ€r min man inte Ă„t lunch blev han grinig, och för att undvika det tog jag pĂ„ mig ansvaret för att göra hans matlĂ„dor.
PÄ det sÀttet fortsatte det medan hon hela tiden tÀnkte att allt skulle bli bÀttre sÄ smÄningom. Mannens frÄnvaro i relationen till sonen gjorde att hon kompenserade med att reagera vid minsta blinkning frÄn sonen, vilket skapade en stor stress.
â NĂ€r vĂ„r son skrek kunde min man sĂ€ga att han kunde fĂ„ ligga och skrika. Han var lite mer att det som inte dödar det hĂ€rdar och vi hade över lag vĂ€ldigt olika syn pĂ„ barnets uppfostran.
De första tvÄ Ären tÀnkte Annika att det skulle bli ett barn till, men ju mer tiden gick desto mer kÀnde hon att hon inte orkade med att göra proceduren en gÄng till.
â Jag upplevde att jag bara var en funktion till slut. Jag skulle se till att alla hade mat, skjutsa, fixa matlĂ„da och sen kom en ny dag igen. Mitt liv var inte mer Ă€n sĂ„.
Ăven om hon kĂ€nde kĂ€rlek till sin son var det en stor bit av hennes personlighet som kommit i klĂ€m. Hon hade alltid varit en person som haft ett stort behov av att vara ensam och tĂ€nka klart en tanke. Hon hade drömmar om projekt hon ville genomföra, hon ville utvecklas, lĂ€ra sig nya saker och i valet mellan trygghet och frihet skulle hon alltid vĂ€lja friheten. Samtidigt lyssnade hon avundsjukt pĂ„ kompisar som inte verkade ha nĂ„gra andra behov Ă€n barnen och att klara av sitt arbete.
Annika har aldrig tvekat pÄ om hon Àlskar sin son, men förÀldraskapet var egentligen ingenting för henne. Hon lyssnade avundsjukt pÄ kompisar som inte verkade ha nÄgra andra behov Àn barnen och att klara av sitt arbete.
De flesta förÀldrar kommer trots allt ut ur de tuffa smÄbarnsÄren med nÄgon sorts underförstÄdd konsensus om att det ÀndÄ var vÀrt det till slut. SÄ kÀnner inte Annika.
â Hade jag vetat hur jobbigt det skulle bli hade jag aldrig skaffat barn. Det Ă€r inte vĂ€rt det. Det Ă€r inte vĂ€rt all stress som sĂ€tter sig i kroppen. Eftersom min son nu finns Ă„ngrar jag inte honom, men förĂ€ldraskap Ă€r inte min grej helt enkelt.
I dag Àr sonen tio Är och sedan fem Àr tillbaka Àr Annika skild frÄn sonens pappa. Hon har ensam vÄrdnad om honom delvis till följd av att hennes exman gÄtt in i ett alkoholmissbruk. Sedan en tid tillbaka lever hon med en ny man som har tvÄ söner pÄ halvtid och att vara trebarnsmamma pÄ halvtid har hon inga problem med.
â FĂ€rdiga barn kan jag gĂ€rna ta hand om, men jag vill inte föda dem genom min egen kropp. Och jag vet att jag Ă€r en jĂ€ttebra mamma. Min son berĂ€ttar om allt som skaver i honom. Jag berĂ€ttade ju aldrig nĂ„gonting för mina förĂ€ldrar.