Även om Jan Viklund har gått igenom en hel del tunga upplevelser i livet är han en ödmjuk person och det verkar inte finnas någon hejd på hans positivitet. Vi hinner inte ens sätta oss vid kafébordet innan han slår ihop händerna och börjar berätta om sin käresta, Ragnhild, som bor på ön Rönnskär norr om Hudiksvall. De levde tillsammans under 1970- och 80-talen men sedan skildes deras vägar åt. Fyra decennier senare, för fem år sedan, träffade de varandra på nytt på karnevalsdagarna i Uppsala.
– Det kändes som någon slags magisk kraft. Plötsligt bara, i vimlet, sitter en kvinna på långt avstånd och vinkar. Tiden stod stilla, den existerade inte. Vi såg in i varandras ögon och befann oss i samma ålder som då när vi var ihop. Bara några veckor innan hade jag tänkt att jag ville göra en minnesfilm om henne. Så jag åkte upp till Gottsunda och jag filmade i Vårdsätraviken där vi hade våra somrar på 80-talet till bakgrundstonerna av "Silverringen" den är så oerhört poetisk och stark: Så fin du är min kära, du bär ingen silverring, jag vill gå dig nära, sen vill jag ingenting, sjunger Jan Viklund högt och välartikulerat där vi sitter i kaféet.
Sedan detta möte på karnevalen tillbringar han några dagar varje månad hos Ragnhild på Rönnskär.
Varje alla helgons dag återvänder han till sin barndoms kvarter i Luthagen. Sverkerskolan låg, då som nu, tvärs över Tegnérgatan från hemmet. Han var 16 år när mamman dog, sju år senare dog pappan, båda i sviterna av alkoholism.
– Jag och pappa försökte leva ihop efter mammas död men det gick inte, vi kunde inte med varandra. Han var inte våldsam men han nedvärderade mig väldigt mycket. Min räddning under de här åren blev teaterskolan och pedagogen Katarina Ehnmark, teatern blev mitt andra hem, säger han.
Far och son löste konflikterna genom att flytta till de nybyggda husen i Gottsunda på Jenny Linds väg, till en varsin lägenhet.
För att kunna arbeta med teater tog Jan Viklund extrajobb. Han gick upp tidigt på morgnarna och sorterade post, vid lunchtid tog han sedan bussen upp till Norrtälje tryckeri där han arbetade som sättare.
– Det gav inkomster men ingen vila, säger han och skrattar gott åt minnet.
Under tidigt 1990-tal, då Sovjet höll på att falla sönder och det första tv-direktsända kriget, Gulfkriget, härjade kände Jan Viklund en stigande frustration.
– Det rådde undergångsstämning i Sverige vid den här tiden, kyrkklockorna ringde och statsminister Ingvar Carlsson deklarerade att världsfreden var i fara. Jag låg vaken en hel natt och funderade på vad jag skulle kunna göra. Jag tänkte jag är grafiker, jag kan göra hemsidor, jag startar en skrift om Gandhi, Gandhi today, och sprider hans ickevåldstankar.
Publikationen växte till en tidning som växte till en nyhetsportal på nätet för freds- och nedrustningsfrågor, miljö, rättvis ekonomi och ickevåldsteori som växte till en blogg. Jan Viklund började föreläsa om och hålla kurser i ickevåldsteori och han står stadigt vid budskapet än i dag. Han sätter händerna bakom nacken när han fortsätter:
– Jag förlitar mig på livskraften som jag lärt mig genom Gandhi, det är den kraften som håller hela livscykeln i gång. Han utforskade vad människan är kapabel till, miljoner indier samlades kring honom. Essensen i Gandhis tänkande kan uttryckas i hans egna ord: "The world has enough for everyone's needs, but not for everyone's greed."*,säger Jan Viklund.
*"Världen har tillräckligt för allas behov, men inte för allas girighet."