Det ringer på UNT-mobilen, det är Katarina Svahnströms receptionist som meddelar att Katarina blir en kvart sen till intervjun men att det går bra att sitta i väntrummet eller i köket och vänta.
Jag knappar in portkoden till de stora grindarna som leder vidare in till en gigantisk pardörr i ek med dubbla ornament. Eftersom intervjun görs veckan före jul pryds det luftiga trapphuset i fastigheten på Smedsgränd, av en julgran och adventskransar. En våning upp möter receptionisten Marie Höglund mig. Alldeles innanför dörren står också en tomte i naturlig (?) storlek, han heter Harry och är en gåva från en granne som flyttat.
– Det blir så här ibland i det här yrket, det drar över tiden då och då, säger Katarina Svahnström när hon avslutat sin patient och bestämt stegar in i personalköket.
Med sin cerisefärgade tandläkarrock, rött läppstift och ett tjockt bångstyrigt hår som hon försöker få styr på genom att gång på gång lägga det bakom öronen, pratar hon ivrigt på. Katarina Svahnström har en lång erfarenhet som tandläkare, hon har drivit sin privatpraktik sedan början av 1980-talet. År 2004 började hon använda laser i sina behandlingar.
– Jag vill dra mitt strå till stacken genom att vidareutbilda mig. Jag är intresserad av hud och genom åren har jag även laserbehandlat en del hudåkommor, men främst, förutom tänder då, utför jag snarkbehandlingar, det började jag med för ungefär tio år sedan, säger hon.
När Katarina Svahnström skulle studera till tandläkare valde hon Stockholm. Hon ville komma bort från Uppsala för att kunna njuta av studentlivet fullt ut. Hennes hemvist under utbildningen var Karolinska institutet första året därefter fyra år på Huddinge sjukhus. Hon bodde mitt emot kvarteret Mullvaden i Stockholm.
– Det var spännande tider. Jag har fantastiska bilder tagna under stormningen av kvarteret, men det är en annan historia, säger hon.
Det har blivit lunchtid för hennes personal och vi fortsätter intervjun i väntrummets djupa skinnsoffor.
– I 40–50-årsåldern ville jag göra något annat så jag byggde en klinik i Portugal, i Lissabon. Men det var tufft med ekonomin i landet under de tre åren jag var där. Folk hade svårt att betala sina behandlingar och samtidigt började mina patienter med tandläkarskräck här hemma i Uppsala att höra av sig. Jag började pendla tillbaka hem över helger och lagade tänder här i Uppsala fredag och lördag. Sedan reste jag tillbaka till Lissabon och arbetade där under veckodagarna, säger hon.
Nu fyller hon 65 och har ständigt nya ideer. Bland annat finns det långt gångna planer på en veteranpraktik.
– Jag älskar mitt jobb men inte 40 timmar i veckan, och jag vet många tandläkare som liksom jag vill trappa ner och vara pensionärer, men ändå inte sluta att jobba helt. Jag kan inte ha kvar min klinik om jag inte arbetar heltid, det har jag inte råd med, så min tanke är att vi kan vara några tandläkarveteraner som delar på mina lokaler. Jag vill gärna jobba tills jag är i vart fall 67 år, säger Katarina Svahnström och lutar sig tillbaka med ena handen utsträckt längsmed ryggstödet på den generösa soffan.
Wida, en 4 år gammal jack russel, tassar omkring och kommer för att hälsa.
– Hon är en självlärd vårdhund, hon sitter gärna i människors knä när jag behandlar. Mina patienter med tandläkarskräck bli lugnade av henne och det går lättare för mig att utföra behandlingen, säger Katarina Svahnström.