Vi träffas i baracken där Valdemar Vallgårda har bott det senaste halvåret. Om en vecka från det att intervjun görs, ska han få flytta tillbaka till den nyrenoverade etta som han hyr på fjärde våningen i huset på Marmorvägen i Eriksberg.
Han tycker att det ska bli skönt att komma hem igen. Framför allt ska det bli skönt med varma golv.
– Nej, nej, ta inte av dig skorna! Nej, säger jag, det går inte att gå utan skor på det här golvet då fryser du fötterna av dig.
Det är snöigt och blött ute, det känns inte bra att klampa omkring i någons hem och efterlämna små sörjiga pölar, men det blir som Valdemar Vallgårda säger. Det är kallt på golvet, riktigt kallt faktiskt, det känns om man lägger en hand på golvet som han ber mig göra för att riktigt få mig att förstå att det han säger inte är något påhitt.
Valdemar Vallgårda föddes på gården Lilla Vallskog i Bälinge, norr om Uppsala. Föräldrarna drev gården och Valdemar började arbeta efter sju år i skolan.
– Jag gjorde allt inom lantbruk och i skogen, gården växte och blev större. Vi hade cirka tjugo mjölkkor och de måste förstås ha foder så vi odlade spannmål och bärgade hö. Jag trivdes bra med det, arbetet var varierat under hela året, på våren, sådd och på hösten skörd, och vi hade en bra maskinpark, säger han.
Det ena ledde till det andra och Valdemar köpte sig ett eget hemman i Jällsta som han drev i sju, åtta år. Men han tyckte det blev alldeles för mycket jobb, hela tiden, i princip dygnet runt, så då bestämde han sig för att läsa vidare till gymnasieingenjör.
– Jag hade passerat trettio år då. Jag läste kemilinjen på Fyrisskolan i Uppsala. Det var kämpigt men jag lyckades komma igenom, säger han och skrattar ändå åt minnet av den tiden.
– Gården i Jälla arrenderade jag ut men sedan sålde jag den. Det var skönt när den var såld, det var bara arbete med den, det var väl inte min rätta nisch ändå, jag ville annat, säger han och tittar ut genom fönstret medan han trummar med fingrarna på ett nummer av tidningen Forskning och framsteg som ligger på köksbordet.
Det blev inte alldeles lätt att få jobb för Valdemar Vallgårda efter gymnasieexamen. Han fick ströjobb och hjälpte sin ena bror med slåtter och skörd. Men så fick han ett arbete på Ultuna i ett labb där han gjorde analyser på komjölk. Efter ett år gick han vidare till Kemikum där han preparerade och fotograferade saker och ting till olika forskare. Sedan kom chansen, i början av 70-talet. Arbetsmedicinska institutet annonserade ut en tjänst som Valdemar sökte och fick. Under anställningen gick han en skyddsingenjörsutbildning och när Landstinget skulle starta hälsovård var Valdemar beredd.
– Företagshälsovård, det är jag! Jag brukade skämta om det men det var verkligen så. Jag hade helhetsbilden när Företagshälsovården byggdes ut från Bålsta i söder till Skutskär i norr, från Enköping i väster till Östhammar i öster. Det gjordes en hel del förbättringar av arbetsplatsutformning på den tiden, men dessa öppna kontorslandskap som var så modernt ... det tror jag tack och lov inte att man har längre, säger han och ruskar på huvudet.
Valdemar Vallgårda fyller 90 år, men han är fortfarande aktiv. Han är ordförande i den lokala hyresgästföreningen i Eriksberg. Som yngre pensionär satt han som ordförande i Lurbo ridklubb och tog han hand om dotterns hästar. Han tvättade leran av hästarna varje dag på hösten eftersom vintern aldrig kom och gjorde marken frusen.
– Är det någon som har koll på klimatförändringarna, så är det jag. När jag växte upp var det kalla vintrar. Vi tog upp is ur Fyrisån och körde den till Vallskog på kälke för att kyla mjölken. Nu fryser ån knappt alls. Hästarna är leriga i hagen höst som vinter, så var det inte förr, säger Valdemar Vallgårda.