Minnesord
Börje föddes i Linköping, gjorde medicinarutbildning i Uppsala och tjänstgjorde där vid ÖNH-kliniken från 1953, disputerade och blev docent 1961. Hans forskning handlade om nasal fysiologi och näs-bihålecancer. Han blev professor vid Karolinska Institutet 1976 och chef för ÖNH-kliniken i Huddinge fram till pension 1992. Han handledde ett flertal doktorander, var medlem i Nobelförsamlingen i 17 år, chefredaktör för Acta Oto-laryngologica och hade flera internationella engagemang.
Börje var chef i en tid då universitetskliniken leddes av professor och klinikchef i samma person. Detta passade Börje som var både den skicklige klinikern/operatören och forskaren/läraren. Han var dessutom den gode ledaren vars dörr alltid stod öppen. Börje byggde upp en klinik i Huddinge med en enastående anda och nybyggarglädje. Som nyanställd på kliniken kände man genast av den goda stämningen. Det fanns en känsla av att ”ordet var fritt” och det ”var högt i tak”. Till detta var Börjes avspända och inkluderande ledarstil helt avgörande. Hans sätt att hjälpa och stötta unga läkare i svåra situationer var avgörande för deras fortsatta bana och för många av oss var hans ledarstil normgivande för våra egna karriärer. Han lyssnade, ibland bara en kort stund, och hade alltid en lösning. Börje hade ett stort leende som inte bara omfattade kollegorna utan Börje var uppskattad av alla som arbetade på kliniken och ledarskapet var till stor del byggt på ”management by walking”. Klinikfesterna var viktiga för att skapa gemensamhet och Börje var en aktiv festdeltagare, ibland iförd kaninöron för att påminna om vikten av forskning.
En ledargestalt inom svensk och internationell öron-näs- och halssjukvård och forskning har gått ur tiden. Vi är många, både patienter, forskarkollegor och arbetsvänner som har de ljusaste minnen av en sann förebild.