Minnesord
”Jag andas fritt in liv och litar på livets flöde och process” står det på den lilla slitna handskrivna lappen som sedan mycket länge ligger i min handväska. Elisabeth gav den till mej en gång när jag behövde styrka. Under vår långa vänskap var hon ofta ett stöd.
Vi träffades i slutet av sextiotalet, i en händelserik tid. Några år senare var vi med och bildade ett kollektiv. Jag med ett nyfött barn, Elisabeth med sonen Pontus. Genom åren har vi följts åt, ibland på avstånd, alltid med glädje och närhet.
Som unga var vi med i ett tjejband, deltog i vådliga paddelturer några tidiga vårar, njöt av seglingsäventyr i Stockholms skärgård. Allt var spännande och nytt, vi lärde oss av misstagen. Vi åkte på målarkurs till Grekland.
Tidigt utbildade sig Elisabeth till socionom och arbetade som behandlare och terapeut av barn, ungdomar och deras familjer, anställd inom BUP. Hon hade en unik förmåga att se barn, och fick mycket glädje av sina tre barnbarn.
Elisabeth var kreativ och en bildkonstnär. Hon målade mest i akryl, ”gestaltande människan, känslan och utrymmet”, positiva och ljusa bilder. Men arbetade också i lera, fina bruksföremål och små nonfigurativa statyer. Som en ständig sökare gjorde Elisabeth många både yttre och inre resor. Alltid orädd, öppen och redo för äventyr och projekt. Full av tillit och tillförsikt inför det okända. Hon var kraftfull i sina beslut och gick ofta sina egna vägar.
Den senare delen av livet slog hon sig till ro i det lilla huset i Almunge, efter att under sitt liv ha flyttat så många gånger. Där ute stannade hon och där fick hon också sluta sina dagar, vilket var hennes önskan.
”Sann gudomlig handling äger rum i varje ögonblick” har hon skrivit nederst på min lapp. Innebörden av dessa ord blir allt tydligare. Jag är tacksam över att Elisabeth har varit en del av mitt liv. Saknaden är stor.