Minnesord
Hans Landberg var son till historikern Georg Landberg, som var rektor på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Det var där Hans inhämtade en gedigen humanistisk skolning, som kom väl till pass i hans senare akademiska studier med tyngdpunkt i historieämnet. Han disputerade 1969 på en avhandling om Karl X Gustavs planerade krig och dess finansiering. Avhandlingen ledde till docenttitel och belönades med Geijerska priset. Senare utnämnde regeringen honom till professor. Under studieåren kom jag att få förmånen att ingå i Hans och hans dåvarande hustrus närmaste umgängeskrets.
Efter disputationen ägnade sig Landberg åt forskning och handledning innan han sökte och fick rollen som sekreterare åt den statliga Forskningsrådsutredningen. Utredningen föreslog inrättandet av Forskningsrådsnämnden (FRN), och Landberg blev dess huvudsekreterare. Landberg passade perfekt i rollen som samordnare av skilda intressen, och han skötte FRNs svåra uppgifter med samvetsgrannhet och en strävan till objektivitet.
Ett bispår i FRN:s verksamhet var grundandet av SCASSS, ett kollegium för avancerade studier i samhällsforskning. Landberg var en viktig styrelseledamot i denna organisation. Arbetet där förde oss åter nära samman, eftersom jag utsågs till en av kollegiets tre direktorer och var verkställande chef under dess första tid.
Landbergs uppdrag som huvudsekreterare för FRN upphörde 1993. Efter sin pensionering 1998 skrev han en viktig bok om Dag Hammarskjöld som svensk ämbetsman före FN-tiden. Där klargör han på ett lysande sätt hur Hammarskjöld balanserade mellan olika politiker, Erlander, Undén, Wigforss och Sköld. Dessutom fick han tid att ägna åt Rättvik, som han hade starka band till genom både far och farfar.
Landberg utgjorde en perfekt sammansmältning av svensk ämbetsmannatradition och vetenskaplig nyfikenhet. Att han dessutom var både välinformerad och sällskaplig gör att jag och alla hans vänner nu drabbats av en djupt känd förlust.