Minnesord
Mitt i dessa coronatider nås jag av budet att Sixten Larsson lämnat oss med stor saknad. Sixten var ”Sigtuna” och stadens sista drätselkammarordförande. Han var alltså under tidigt sjuttiotal stadens representant när Sigtuna stad och Märsta med omnejd slogs samman och blev Sigtuna kommun. Sixten och jag blev efter det arbetskamrater på kommunens personalkontor. När Sixten senare tillträdde som kommunalråd hade vi fortsatt samarbete och efter kommunalrådsperioden efterträdde han mig som vd för Sigtunahälsan.
Sixten Larssons tid som kommunalråd var en period av stark utbyggnad både i Sigtuna stad och i Märsta. Kommunförvaltningen växte, omorganiserades och flyttade ihop i ett nytt kommunhus i gamla ”Matsilver”. Arlanda växte liksom industriområden. Arlanda stad kom till och Stora gatan i Sigtuna grävdes upp och nya affärshus byggdes.
Sixten Larsson är den sista av alla framstående Sigtunapolitiker som nu lämnat oss och som alla var födda under tjugotalen. Carl-Eric Lundgren, Bengt Jonsson, Lars Norman, Görel Bohlin, Birger Brolund och Jan Hellgren för att nämna några. Alla inskolade i efterkrigstidens utvecklingsoptimism. Sixten var en person, som det finns få av, där endast en blick behövdes, för att vi två skulle förstå varandra. En glad Sixten Larsson. Full av upptåg men också allvarstyngd när det var påkallat. Jag kommer alltid att minnas både de glada och de allvarsamma stunder vi haft tillsammans med övriga på Sigtuna kommuns personalkontor.
Jag tror att Sixten hade velat att hans ”adjö” till alla sina kära Sigtunabor skulle ha skett i en mer minnesvärd församling än den som nu sker endast i kretsen av nära anhöriga på grund av corona. På hans 90-årsdag lovade jag att komma och uppvakta honom också på 100-årsdagen. Nu blev det inte så. Förhoppningsvis kanske vi, hans vänner, kan mötas till en minnesdag, när viruset är borta.