Sjukhusprästen trivs bäst i det mest akuta

När vi träffas på Enköpings lasarett där han arbetar på en del av sin tjänst i Enköpings församling tar det inte lång stund förrän han förklarar att som sjukhuspräst får man inte vara rädd att känna sig otillräcklig.

Vi ska träffas vid huvudentrén. Här möts jag av flera människor när Mattias tar emot. När vi går genom korridorer och kulvertar till det rum där vi ska samtala möter vi personer som rullas fram i sjukhussängar, med droppställning, plastslangar och fastsatta kanyler i händerna. Sjukhuskyrkan är lite som ett fältsjukhus.

– Det ironiska är att jag ville bli militär när jag var ung, men jag har ingen aning om varför, säger han med ett lätt leende.

Sedan fem år är han församlingspräst i Enköpings pastorat och sjukhuspräst här på lasarettet. Som präst möter han människor i livets olika skeden och med vitt skilda problem. Han möter ofta död och sorg, men också mycket glädje mitt i allt det allvarliga.

– Jag får begrava människor som valt att avsluta sina liv. Jag får dela nattvard med människor som står inför döden. Jag får genomföra vigslar på lasarettet. Det tyngsta är att få vara med kring barns död. Sjukhuskyrkan handlar mycket om stöd till anhöriga.

Mattias Thurfjell berättar om människors öden och om uppdraget att vara präst.

– Jag har aldrig haft en bild av att livet skall vara enkelt. Jag vill inte heller att våra gudstjänster ska återspegla något annat än det och vara ytliga och lättsmälta. Att vara präst i mötet med människor är fantastiskt: det handlar mycket om att utforska livets djup med människor, inte att leverera en produkt, säger han.

Mattias Thurfjell som är präst sedan år 2008 växte upp i Jämtland och Skåne. Han är uppvuxen i  Evangeliska fosterlandsstiftelsen, (EFS) men har rört sig i flera olika kristna samfund och sammanhang. Hans föräldrar är präster. Mamma Britt var kyrkoherde i Örbyhus och pappa Mats är kyrkoherde i Björklinge.

Vad tog du med dig hemifrån som du haft nytta av i livet?

– Att inte vara rädd för att våga testa att bygga och meka. Farfar, morfar, pappa och mina barns morfar har alltid byggt och hållit på. Man lär sig genom att försöka. Jag är inte rädd för att misslyckas eller fråga andra om hjälp. Hemma har jag lagat tvättmaskinen, diskmaskinen och mycket annat, säger Mattias och fortsätter:

– En gång skulle barnens morfar köra upp min Volvo 740 till Norrbotten. När han kom till Älvkarleby pajade växellådan. Han tog sig tillbaka till Uppsala där vi bytte växellådan tillsammans. Sedan dess har jag nog lämnat in en bil bara en gång för reparation; då skulle motorn bytas.

Ja, som liten ville han bli militär. Men redan efter gymnasiet gjorde han vapenfri tjänst som brandman, som gav något han ibland kan längta tillbaka till. Alla helger och lov under studietiden jobbade han i plantskola och växthus. Ett par år efter att han slutade blev företaget uppköpt.

Runt millennieskiftet var han på Irland ett och ett halvt år med Charles Roberts för att lära sig att bygga och underhålla irländska säckpipor och tillverka rörblad för desamma. Några år senare blev det ett års studieuppehåll och resande som började i ett slakteri på Island. 

– Sen reste vi upp pengarna vi tjänade på Island i Nya Zeeland, Australien och Thailand i några månader.

Han trivs som församlingspräst i Enköping. Det kommer mycket folk på gudstjänsterna och ungdomsarbetet är stort. Han är präst med inriktning mot konfirmander och ungdom, dessutom med meditation och andlig fördjupning.

Efter vårt samtal i personalrummet går vi tillbaka genom korridorer och kulvertar till huvudentrén. Då säger han:

– Om jag skulle pröva något nytt skulle jag vilja återvända till barndomstankarna och arbeta som militärpräst. Tills dess fortsätter jag trivas i det akuta!