Tage disputerade i fysik under nobelpristagaren Kai Siegbahn och blev docent vid Uppsala universitet 1964. Hans arbete som fysiker kännetecknades tidigt av stora samhällsfrågor. Redan samma år engagerades han i Uppsala universitets satsning på lärarutbildning i det då nyligen självständiga Kenya. Han tillbringade ett år i kenyanska skolor och återkom ett par år senare som biträdande professor i Nairobi för att utveckla fysikämnet.
År 1966 anställdes han vid det nyinrättade Umeå universitet för att grunda en institution för fysik. På 1970-talet, när miljö, energi och naturresurser blev globala ödesfrågor var Tage aktiv i etableringen av lärosätets Forum för tvärvetenskap.
I Trieste i Italien hade Abdus Salam (nobelpris 1979) startat ett internationellt fysikcentrum knutet till FN. Salam engagerade Tage i en ledningsgrupp som 1976 planerade och genomförde en lång kurs i fysik och utvecklingsfrågor för akademiska lärare från Afrika. I samarbete mellan universiteten i Umeå, Göteborg och Kumasi i Ghana deltog sedan tvärfackliga grupper från båda länderna i månadslånga seminarier med studieresor om humanekologi och energi, 1979 i Ghana och 1980 i Sverige.
Under 1980-talets kriser för global säkerhet engagerade sig Tage i föreningen Forskare mot kärnvapen. Han försökte även få till stånd en professur för freds- och konfliktforskning; det lyckades i Uppsala och Göteborg.
När 1990-talet öppnade för nya internationella samarbeten spelade Tage en viktig roll i Baltic University Program, ett projekt i Östersjöregionen lett från Uppsala. Han skrev böcker om energifrågor, termodynamik och humanekologi. Ämnet hållbar samhällsutveckling sammanfattar den förtröstan på en bättre värld som Tage behöll genom sitt liv, som en sann humanist med bas i den grundläggande naturvetenskapen.
För oss har det varit värdefullt att få samarbeta med Tage. Han var målinriktad, lyhörd och generös. Det är tid att tacka för hans gärning och föra hans ödmjuka strävan vidare.