Uno och hans tvillingbror Gunnar föddes på en gård i Sparlösa socken, Västergötland, i en familj, som bestod av föräldrarna Linnea och Carl samt tre systrar. Uno föddes med en ärftlig sjukdom, osteogenesis imperfecta, som innebär ett skört och bräckligt skelett. Som barn kunde han därför inte spela fotboll. Som vuxen blev han expert på fotbollshistoria.
Sjukdomen medförde att han blev blind. Då han inte längre kunde läsa blev han en av de främsta talbokskunderna på stadsbiblioteket.
Som 16-åring arbetade Uno på en nyckelfabrik i Eskilstuna innan han for till Asien som mässpojke. Senare korsade han Atlanten, var i New York 4 gånger och levde livet. Åter i Sverige blev han kontorist, därefter i 18 år korrekturläsare på DN där han mötte många kända personer och trivdes utomordentligt väl. Han träffade en kvinna på 70-talet, Eva, som var cellist och cellolärare. De var ett par och Uno höll henne mycket kär. Tyvärr dog hon och han sörjde henne livet ut.
Jag träffade Uno 1961 på Östgöta nation och vi blev vänner. Han var flera gånger på vårt sommarställe i Finland. Trots dispyter, ibland har jag varit i onåd, var han en trofast vän och nu har vi länge varit kontanta. Uno var social och humoristisk , vilket förde honom till sällskap som Juvenalorden, SHT, Par Bricole och OD där han blev farbror. Han blev också hedersledamot av Västgöta nation.
Han hade dock ett melankoliskt drag som gjorde honom nedstämd och sårbar och ibland ordentligt deprimerad.
Jag beundrar honom för hans bildningsresa. Med lån, stipendier och bidrag tog han sig målmedvetet till en akademisk examen i Uppsala och till biblioteksexamen i Borås. Samtidigt arbetade han, tidvis dubbelt, för att betala sina skulder.
Unos liv är nu slut. Han har länge velat somna in – livet har varit rikt och ofta framgångsrikt men också arbetsamt och orättvist. Många kommer att minnas honom som ett Uppsalaoriginal - kanske det sista.
Vila i frid käraste Uno