– Jag ser det inte som att jag slutar, jag kommer fortsätta. Men inte på Livsmedelsverket, säger hon.

Lilianne Abramsson Zetterberg är toxikolog och har ett långt yrkesliv bakom sig; som lärare, professor och toxikolog med inriktning genetisk toxikologi, vilket innebär att hålla koll på ämnen som påverkar människans kromosomer. Nästan uteslutande handlar det om cancerframkallande ämnen.

– Vi exponeras hela tiden för en kaskad av ämnen, tusentals varje dag, där några är toxiska. Men det är viktigt att poängtera att doserna normalt sett är låga.

När det gäller E-nummer eller växtskyddsmedel vill Lilianne avdramatisera det hela, hon tycker inte att det är något att oroa sig för.

– De är inte kromosomskadande. Allt runtom oss är kemikalier, de flesta är inte farliga, säger hon.

Hennes utbildning och kunskap har påverkat henne privat, framförallt vid upphettning av maten.

– För femton år sedan analyserade kemisterna på Livsmedelsverket närmare 150 livsmedel och hittade akrylamid i många upphettade livsmedel. Det är inget trevligt ämne. Det gav genklang i hela världen och efteråt har tusentals olika livsmedel analyserats. Det har även satt fart på hur regelverk och information till konsumenter hanteras. När man tänker tillbaka på den tiden är det extra inspirerande att vår myndighet i det lilla landet Sverige faktiskt kunde visa att det var betydelsefullt. Det är också det som påverkat mig mest, hur jag beter mig i köket och hur jag värmer upp maten. När jag steker potatis, bakar bröd eller grillar… Hellre gyllengult än brunt, det gör en enorm skillnad i akrylamidhalterna.

På frågan vad Lilianne väljer i matbutiken, ekologiskt importerat eller konventionellt närodlat kommer svaret snabbt och självklart.

– Närproducerat går definitivt före ekologiskt. Det närproducerade är ett sätt att bevara ett kulturlandskap. Vi måste ha en levande landsbygd med betande kor och gula rapsfält. Sen finns det ju varor som inte går att producera här, men då får man bestämma sig för att antingen äta eller välja bort.

Lilianne Abramsson Zetterberg och Gösta Zetterbergs trädgård står i full blom; aklejor, sibirisk vallmo, pioner och en magnolia ståtar med färgsprakande blommor och mustigt grönt. Under näckrosorna i den lilla dammen skimrar det i guld av de stora fiskarna som fått komma ut i det fria. Med skogen som bakgrund och med en stig som sträcker sig ända till Lunsen har de nära till många av sina intressen, intressen som Lilianne får mer tid att utveckla och vårda nu när hon går i pension. Men hon vill inte släppa toxikologin helt.

– Jag vill fortsätta på egen hand och vara folkbildare. Jag ska föreläsa om giftig mat; myt eller sanning. Jag tänker berätta vad jag lärt mig under åren och plocka det viktigaste därifrån. Det florerar så mycket ogrundade idéer om mat som inte är vetenskapligt baserade.

Pensionen beskriver Lilianne som känslan efter att ha kommit tillbaka hem från en lång resa.

– Det sprider sig ett lugn. Under resan har man fått så mycket intryck utifrån, nya människor, nya platser som upplevts. Så är det på en arbetsplats också. Sen sprider sig det här lugnet. Då vill det till att man trivs i det. Det ställer krav på att aktivera sig, ingen annan gör det åt en längre, ingen ber mig att göra saker. Jag hoppas och tror att jag kommer att trivas i den här friheten.