Hedvig Brander Jonsson står utanför Café Viktoria i Botaniska trädgården med mobilen tryckt mot örat och lyssnar på Jämtlandssången. Det är hennes brorsdotter Hanna, som bor i Trollhättan och är tvärflöjtist, som skickat en födelsedagshälsning. Brorsdottern kunde inte vara med på gårdagens födelsedagsfirande hemma i trädgården i Stenhagen.

– Efter intervjun ska jag hem och öppna presenter, för det har jag inte hunnit med än, säger Hedvig Brander Jonsson.

Vi slår oss ner i skuggan på uteserveringen. Under intervjun svarar Hedvig Brander Jonsson eftertänksamt och välformulerat, ibland efter en lång konstpaus.

Artikelbild

| Hedvig Brander Jonsson framför konstverket "Accelererande flykt" av Oscar Reutersvärd. Skulpturen skapade debatt i Uppsala på 80-talet eftersom många ansåg att den inte passade i Botan.

En kort promenad härifrån ligger Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, Hedvig Brander Jonssons arbetsplats under i stort sett hela hennes vuxna liv. 70 år fyllda och pensionär sedan fem år tillbaka fortsätter hon att jobba, om än i något lägre takt.

Det centrala läget har varit praktiskt när nya konststudenter ska undervisas. Den pampiga byggnaden Linneanum från 1807, uppförd 100 år efter Carl von Linnés födelse, är sedan länge en plats dit lärare brukar ta med konststudenter i undervisningssyfte.

Den tidigare prefekten, alltså chefen, på Konstvetenskapliga institutionen kallar Linnéhallen i Linneaum för "Uppsalas vackraste rum".

– Men det finns andra "vackra rum" också, skrattar Hedvig. Vi har gått till Anatomiska teatern i Gustavianum, boksalen på Carolina och Domkyrkan.

Artikelbild

| Linneaum är ett ovanligt bra exempel på svensk nyklassisism med dess geometriska former med rena linjer, halvcirklar och kvadrater, menar Hedvig Brander Jonsson.

När Hedvig var i 18-årsåldern och gick i gymnasiet brukade hon ofta gå till stadsbiblioteket i Halmstad. Hon tog fram en konsthistorisk bok och tittade fascinerat på berömda målningar. Så kanske ska historien om hur en ung Hedvig Brander bestämde sig för att bli konstvetare börja redan 1434. Då målade den flamländske konstnären Jan van Eyck oljemålningen "Makarna Arnolfinis trolovning".

– Den bilden kunde jag sitta och titta på länge. Dels var det en skönhetsupplevelse och dels en fascination och beundran för att målningen är så oerhört detaljerad, säger hon och får något drömskt i blicken.

Artikelbild

| Hedvig Brander Jonsson har fyllt 70 år. "Siffran känns ofattbar, jag känner mig inte som 70", säger hon.

– Jag har senare sett tavlan i verkligheten på National Gallery i London och blivit förvånad över att den är så liten. Jag trodde att den var meterstor, skrattar Hedvig.

Hedvig Brander Jonsson är prästbarn och äldst i en syskonskara med tre bröder och en syster. Med släkten full av lärare och präster var den akademiska banan självklar. Hösten 1968 flyttade hon till Uppsala från Västkusten för att studera konsthistoria. Lund var annars det naturliga valet, men hon ville längre bort.

Konsthistoria eller konstvetenskap är ett relativt nytt universitetsämne. Nyligen hölls en konferens här i Uppsala för att uppmärksamma att ämnet funnits i 100 år. Där presenterades nästa bokprojekt som Hedvig Brander Jonsson är inblandad i. I antologin, som ska vara tryckt och klar om ett drygt år, kommer flera luckor i den svenska konsthistorien på 1900-talet att fyllas.

Hedvig Brander Jonssons skriver om 1970-talet, tillsammans med kollegan och vännen Lena Johannesson, tidigare professor i konstvetenskap i Göteborg. Det var ett decennium då hela konstbegreppet, liksom universitetsämnet konsthistoria, stöptes om. Men det var också då som hon själv tog steget in i forskarvärlden och gjorde karriär som konsthistoriker.

– Jag har aldrig ångrat det. Tvärtom så har jag alltid haft roligt och varit väldigt tacksam för att jag fått hålla på med detta, säger hon.