- Det var en komedi, och jag spelade manlig läkare. När jag märkte publikens reaktioner tänkte jag "fasen, vad de var med på noterna", och kände omedelbart att jag ville uppleva samma sak igen, berättar Annie Jenhoff, medan hon visar runt i lägenheten som präglas av sina välfyllda bokhyllor och de många konstverken på väggarna: oljor, akvareller, collage, och inramade fotografier.

De har det gemensamt att nästan alla avbildar människor.
Annie Jenhoff målar själv gärna, och det händer att hon tar råd av dottern, konstnären Stina Wollter. Men hon nekar till att ha fört över de konstnärliga generna till dottern.
- Stina brås nog mer på sin pappa Sven. Han är bättre på att måla än jag.
Annie Jenhoff och tvillingsystern Karin föddes i Nyköping, där fadern var chef vid Oxelösunds Bruk. När flickorna var fem flyttade familjen till Uppsala. Annie Jenhoff gick på Magdeburg i sju år, och arbetade sedan som au pair i England.
- Det var spännande. Jag hade hand om två pojkar i en familj som var vänner till George Bernard Shaw, då en mycket gammal man.

Men det var skådespelerska hon ville bli, och hon utbildade sig på Terserus teaterskola i Stockholm innan hon prövade in till Dramatens scenskola.
- Tusentals ville in, men bara tio antogs. Av dem fick två fast anställning på Dramaten. I min kull var det Ulla Sjöblom och jag själv. Dramatenchefen Ragnar Josephson var en förtjusande person som ju senare blev invald i Svenska Akademien.
Med ungdomens hela entusiasm återger hon den ibland mycket grova skådespelarjargongen i loger och bakom kulisser, och jag kan se att hon njuter av den chockerande effekt hennes ord har. Annie Jenhoff känner alla de stora namnen från 1940- och 50-talens teatervärld, och är en god berättare.
- Jag inledde tiden på Dramaten med sex inhopp på några månader. Det var ömsom tragedi ömsom komedi. Jag blev snart dödstrött på de tvära kasten.
Skådespelaren Holger Löwenadler beklagade en dag att Annie Jenhoff bara fick göra inhopp.
- "Det är ju för hemskt, du är ju en komisk talang", sa han. Och just då kom Mimmi Pollak in i rummet. Kan du gissa vad han sa till henne? Jo, "Hej på dej din gamla hagga!" Och hon, hon fräste något lika hemskt tillbaka. En sådan där jargong tog det ett tag att vänja sig vid för den som var ny.
Men en tid senare ringde Holger Löwenadler upp, och hade ordnat engagemang hos Sture Lagerwall på Alléteatern.
- Ja, och så träffade jag Sven Wollter. Vi var båda fattiga unga skådespelare, men så roligt vi ofta hade.
Paret satte upp en egen teater på Grev Turegatan på Östermalm. Det var på sommaren, då många skådespelare var lediga.
- Vi fick ihop ett riktigt kärngäng, enbart proffs. Vi spelade Synges Hjälten på Gröna ön, och på första bänk, förväntansfull som ett barn, satt Ragnar Josephson. Synges var hans favoritförfattare, och "Gröna ön" hans älsklingspjäs.
Annie Jenhoff träffade Ingmar Bergman vid flera tillfällen genom sin goda vän Bibi Andersson.
- Han hade tusen sidor, den mannen, säger hon.
Efter skilsmässan från Sven Wollter flyttade Annie Jenhoff med deras två gemensamma döttrar plus två egna barn till Östersund. Där undervisade hon i dramatik och startade en teaterskola.
I slutet av 1960-talet kontaktades hon av Palle Granditsky, chef vid Upsala stadsteater, som erbjöd henne jobb som teaterkonsulent.
- Men det skar sig dessvärre mellan mig och en av skådespelarna.
Så hon slutade efter ett par år och tog i stället en fil kand i litteratur- och konsthistoria; ett stort litteraturintresse har följt henne hela livet.
- Sedan blev jag litteraturkritiker.
Hon skrev huvudsakligen för Arbetarbladet, men frilansade som teaterkritiker även för Norrländska Socialdemokraten, Göteborgs-Posten och Upsala Nya Tidning.

Annie Jenhoff är en god berättare, och hennes ansikte återspeglar hennes känslor på ett fascinerande sätt, oavsett om hon berättar om sorgen över att mista två barn eller om glädjen litteraturen ger henne.
- Visst, jag kan skratta som förr, men jag känner att jag har ett allvar bakom nu, som jag inte hade förut, och som har med Toms och Ylvas frånfällen att göra.