Aleksander Kan kom att höra hemma i tvÄ lÀnder, Ryssland och Sverige. Efter nÄgra svÄra Är i Sovjet fick han 1987 emigrationstillstÄnd, formellt till Israel men det anvÀndes för resa med familjen till Sverige.
Liksom rysk romankonst sÀgs ha vuxit fram under Gogols kappa, kan rysk historieforskning om Sverige sÀgas ha vuxit fram under Kans kappa. Med hans doktorsavhandling om de skandinaviska lÀndernas utrikespolitik under andra vÀrldskriget och hans lÀroböcker om Skandinaviens och Sveriges moderna historia gjordes denna tillgÀnglig för ryska studenter och forskare. PÄ 1970-talet utkom ocksÄ en stor rysk handbok om Sveriges historia med Kan som redaktör och författare av vÀsentliga delar.
Vid Institutet för allmÀn historia i Moskva gjorde Kan en uppskattad insats som chef för skandinavistiken och mentor för yngre forskare. NÀr han under 1980-talet isolerades och hindrades att arbeta inbjöds han till Sverige, bÄde av dÄvarande statsministern Ingvar Carlsson och av historiska institutionen vid Uppsala universitet, dit han tidigare knutits som hedersdoktor. En halvtidsprofessur ordnades Ät honom i Uppsala, kompletterad med en halvtidstjÀnst i Oslo, eftersom hans öde ocksÄ engagerade den norska historikervÀrlden.
I Sverige hade Kan inte samma möjlighet att upptrÀda som oomstridd auktoritet pÄ svensk historia. I stÀllet forskade han och skrev böcker, alla ytterst lÀsvÀrda och förmedlande mycken ny kunskap. Han gladdes Ät sitt svenska medborgarskap frÄn 1992 och framhöll ofta sin tacksamhet över att fÄ bo i vÄrt land med dess samhÀllsskick, ordnade infrastruktur och vÀlstÄnd. De fria möjligheterna att resa utnyttjade han flitigt som deltagare i seminarier och konferenser, bÄde vid nÀrbelÀgna universitet och pÄ mer avlÀgsna orter. Ofta bidrog han med rapporter, artiklar och inlÀgg i diskussionerna som vittnade om stor belÀsenhet och vittgÄende insikter.
Aleksander Kan var angenÀm att umgÄs med, ofta med ett leende som avspeglade hans positiva natur.
Vi saknar en engagerad kollega och god vÀn.