Därför känner jag nu i sorgen ändå tacksamhet för att ordet kära hann bli uttalat och inte bara stannat som en tanke i anslutning till hennes smeknamn Anki.
Ann-Christines starka integritet förde med sig att det ibland kunde vara svårt att visa känslor i hennes sällskap. Det var inte alltid helt lätt att tyda hur Anki ville bli bemött och det tog tid att lära känna henne. Så ville hon nog ha det.
Anki och jag förenades i en önskan om att skapa samband och sammanhang i kommunens konstsamlingar: Offentliga konsten och Museisamlingen. Vi hann samarbeta och samråda kring flera projekt och vi reste ofta tillsammans land och rike runt för att få nya infallsvinklar och bredda registren.
Mitt första utmejslade minne av Anki är från ett tillfälle under tidigt 1980-tal när hon dröjt kvar långt utöver sin egen arbetstid för att bistå en utställningsproduktion med sin stora erfarenhet, estetiska säkerhet och förmåga att bedöma logistiken i ett projekt.
När jag tackade svarade hon: ”Äsch det var bara roligt”.
Sådan var Anki. Plus, förstås, den där glittrande, lite anarkistiska humorn som kunde glimta fram i helt oväntade situationer.
Ann-Christine Fogelberg är i dag sörjd och saknad men hennes minne och gärning lever kvar.