Mycket kan sägas om Britas akademiska meriter – utöver att hon undervisat vid både Harvard och Radcliffe skrev hon en rad böcker, bland annat en uppmärksammad om Sören Kierkegaard 1976, senare en likaledes uppmärksammad bok om kvinnliga präster som kom ut både i USA och Sverige. Hon översatte Gunnar Ekelöf, Olov Hartman och sin egen man Krister Stendahl och blev filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1981. Hon skrev en biografi om Fredrika Bremer 1994 och var dessförinnan den första ordföranden för Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier, bildat 1985. Det var i den styrelsen en av oss, Ami, lärde känna henne. Det var under biskopsparet Stendahls korta men dynamiska period i Stockholm 1984-88 då Brita och Krister i kompanjonskap rörde om i den kyrkliga grytan och skapade spännande förbindelser mellan kultur och kyrka.
Vi som skriver detta kom att bli vänner med dem båda två och vill säga något om vilken förebild detta spännande par har varit för oss, liksom säkert för många andra, i sitt sätt att respektera och stötta varandras intellektuella och andliga utveckling. Sedan vi gift oss i Cambridge 1993 med Krister som vigselförrättare och Brita som bröllopsvittne kom vi att umgås med dem i både USA och Sverige och omfattades av deras gästfrihet och omtanke.
Med Britas hjälp fick jag, Ami, kontakt med Joan Erikson, hustru till psykoanalytikern Erik Homburger Erikson, känd bland annat för sin livscykelteori. Det visade sig att den hade de skapat tillsammans, vilket få hade uppmärksammat. När jag för SvDs räkning intervjuade den 90-åriga Joan Erikson i Cape Cod en isande vinterdag 1994 – vid det laget var hennes man på ett sjukhem, onåbar – gav hon en bild av hur hon hade behållit sin intellektuella autonomi och inte försvunnit i skuggan av sin berömde man: ”två träd som växer bredvid varandra”. Men inte för nära varandra, tillade hon. ”En viss distans behövs för att man ska kunna utvecklas i ett parförhållande.”
Just den lagom stora distansen såg vi mellan Brita och Krister. Ingen av dem slukade den andra. Men gladdes åt varandras framgångar. När Krister gått bort 2008 fanns Brita kvar, sörjande men självständig, tänkande, levande. Vi är tacksamma för många år av vänskap.