Daniel föddes i Jakobstad, Finland som nummer två i en syskonskara på fem. Året därpå reste föräldrarna som missionärer med barnen till Indien, där de blev kvar i tio år. Barndomslandet hade alltid en stor plats i hans hjärta. Dit fick han återvända flera gånger, åter känna dofterna av maten han älskade, glädjas över värmen och folklivet och, en gång, få höra det varnande morrandet från en av Indiens tigrar, som hela livet fascinerade honom.
Daniel och Vaike gifte sig 1972. De levde i ett nära och lyckligt äktenskap, många år i Storvreta, så småningom i Upplands Väsby.
Daniel var en kärleksfull, ärlig och trofast person. Hans tro visade honom riktningen vid varje livets vägval. Han följde denna väg i val av arbete och kristen gemenskap. Han var en sann ekumen och verksam i olika samfund och sammanhang, helt i övertygelsen om Guds ledning. Och på denna väg uppskattade han intensivt det han såg. Ingen kunde som Daniel njuta av skönheten i det lilla, i det skiftande landskapet under de många promenaderna, i de kärleksfullt vårdade plantorna på hemmets stora balkonger, i tillvarons små och stora märkligheter.
Daniel var initiativtagare till att starta den kristna Magdalenaskolan och under några år föreståndare för den Kristna Bokstugan i Uppsala. Han satt i förlaget Proklamas styrelse och var generalsekreterare för Bibeln idag. Han skrev också ett antal böcker kring tron, liksom essäer och artiklar. Han var en lyssnare och rådgivare och förde genom åren många själavårdande samtal med behövande människor.
Lokalt engagerade sig Daniel i stadsplaneringen och räddade många vackra träd i Uppsala och Upplands Väsby och fick idéer antagna gällande utformningen av lokalsamhället.
En önskan han hade det sista året var att delta i en kryssning genom Röda Havet och längs Indiens kust. Han ville sitta på hyttens balkong och blicka ut över havet, se hoppande delfiner och sjöfågel som följde i fartygets kölvatten, blicka över det oändliga havet och njuta av solnedgången. Den resan blev aldrig av, men den resa han istället till slut togs på, in i evigheten, var för honom så mycket bättre.