SÄ nÄs vi dÄ inte ovÀntat av beskedet att Elisabeth Hermodsson ocksÄ gÄtt ur tiden. Hon skulle fyllt 90 Är i september.
Och hur beskriver man ett tomrum?
Elisabet Hermodsson var medlem i Uppsala KonstnÀrsklubb, en av de ursprungliga. Senast stÀllde hon ut sina dikter-teckningar Är 2011 i à huset Walmstedtska gÄrden. Det var en mycket lyckad utstÀllning men ÀndÄ kanske inte helt rÀttvisande för och med det stora som Elisabet betytt för vÄrt Kultursverige. "Disa Nilssons visor", "Vad gör vi av sommaren kamrater?". "SynvÀnda". Texter. Teckningar. Engagemanget för vÄr vÀrld.Feminismen innan ordet ens var uppfunnet. Att i ett minnesords begrÀnsade format beskriva Elisabets betydelse för Kultursverige Àr i det nÀrmaste ogörligt. Men det som kanske Àr Elisabets avtryck, det ÀndÄ lÄgmÀlda samtidigt som det kraftfulla tilltalet i debatten. Och ocksÄ hÀr, en tecknare, nÄgon som gestaltar, med linjen, strecket. Med ordet. Förmodligen har Elisabet ocksÄ varit en inspiratör för mÄnga av klubbens medlemmar.
VÄra tankar gÄr till Elisabets familj. Och, slutligen tÀnker vi, som nÄgon skrivit i sociala medier; nu dansar de sÀkert, de tvÄ över sommarens hedar.