När Gunilla anställdes som informationschef vid dåvarande Statens kärnkraftinspektion (SKI) hamnade hon på rätt plats.
Hon kom väl förberedd: Hon hade arbetat med beredskap för kärnkraftolyckor på länsstyrelsen i Uppsala och hon hade med sig praktiska erfarenheter av krisinformation från försvarsstaben under den tid då den sovjetiska ubåten stod på grund i Karlskrona skärgård. På försvarsstaben var hon den första informatören utan militär bakgrund, något som enligt hennes dåvarande chefer visade sig vara en lyckad komplettering av stabens kompetensprofil.
Till SKI kom Gunilla sommaren 1986, mitt i svallvågorna efter Tjernobyl-olyckan med allt vad den innebar av medial uppmärksamhet kring svensk kärnkraft.Djupt engagerad ledde och utvecklade hon SKI:s informationsverksamhet under en mycket händelserik period i SKI:s historia. Hon fick också internationella expertuppdrag. För mig som verkschef var det ett stort stöd att veta att alla informationsfrågor, både de akuta och de mer långsiktiga, var i trygga händer. Därtill hade Gunilla den humor som behövs som smörjmedel i stressiga lägen.
Efter tiotalet år med tillgänglighet dygnet runt för medierna började Gunilla längta efter en något lugnare tillvaro. Så när chansen kom att bli informationschef på Uppsala universitet tog hon den. Där ledde hon under fyra år en aktiv modernisering av universitetets informationsarbete.Gunilla hade många intressen och en vid vänkrets utanför arbetet, ofta med kvinnofrågor i fokus. Hon var under många år nämndeman i Svea hovrätt. Samtidigt var familjen, med Vättersö som nav om sommaren, den hemmahamn som Gunilla behövde och älskade.
Gunilla var en person som det var en förmån att få arbeta tillsammans med. Varma tankar går nu till Ulf och familjen som burit en tung börda under Gunillas sjukdomstid.