Konstnären Hans Hamngren var en imponerande gestalt, lång och kraftfull med en mjuk och vänligt nyfiken framtoning. Hans bilder var dynamiskt tecknade, klara och rensade från allt bjäfs, men alltid med många betydelselager. Efter Konstfacks Teckningslärarinstitut tjänstgjorde han som lärare tills han 1962 började på Konsthögskolan. Dit sökte han med stora, skickligt utförda hästteckningar, en redan färdig konstnär tyckte många. Tidigt kände jag till Hans Hamngrens nerviga linje med politiskt innehåll, men 1972 drabbades jag av hans anamorfoser, förvrängda bilder som blir riktiga när de betraktas från en viss vinkel eller i speciella speglar. Då hade jag besökt National Gallery i London och förmått vakten att ställa en stol innanför avspärrningen till Hans Holbeins målning Ambassadörerna från 1533, för att från rätt position beskåda den svävande formen mellan de två mäktiga herrarna! Vips såg vakten och besökarna, i alla fall den dagen, kraniet, vanitassymbolen. Hemma igen mötte jag på ett galleri Hans Hamngrens Hot lips, en cylinderspegelanamorfos, en idag, till synes enkel konstruktion som dock behållit sin illusoriska magi. Konstnärens undersökande av syn och perspektiv, illusion och verklighet, baserade på komplicerade konstruktioner med rötter i alkemi och kyrkligt illusionsmåleri, imponerade.
I galleriet mötte jag också konstnären, som nog påverkades av min entusiasm, ty där började en lång vänskap, som bl a ledde till att jag försökte verka som hans sekreterare. Då jag gått igenom den digra brevskörden insåg jag hur eftertraktad och känd Hans Hamngren var över hela världen. I bokhandeln Art Curial i Paris sökte jag i hyllorna efter Anamorphose varvid expediten ivrigt undrade om jag visste att en svensk konstnär ställde ut helt nära. Utställningen var en stor konsthändelse, som uppmärksammades där med ett eget TV-program. Hans hade fortsatt sitt utforskande av den gäckande bilden och skapat den än märkligare pyramidspegelanamorfosen, där delar från kända Picassoverk i spegeln bildar ett porträtt av just Picasso. Hans Hamngren var Anamorfosens världsmästare.
Som person var Hans Hamngren blyg, en god iakttagare och känslig observatör, en god historieberättare med humoristiska poänger, egenskaper som gjorde honom till en skicklig föreläsare och god pedagog, klar och tydlig med ett rakt språk. Han var vänfast, omtänksam och ansvarstagande, älskade och månade om sin familj – en kär vän som lämnat outplånliga spår både som människa och konstnär.