Jerker Porath var född i Sala och skrevs in som student vid Uppsala universitet 1942. Efter inledande licentiatstudier i organisk kemi för Arne Fredga blev Porath i början av 1950-talet antagen som doktorand hos Arne Tiselius. Tiselius hade då nyligen Nobelprisbelönats och skapat institutionen för biokemi, ”Biokem” .
På Tiselius förslag inledde Porath ett samarbete med en kollega på institutionen, Per Flodin. Forskningsuppgiften bestod i att utveckla metoder för kolonnzonelektrofores. Efter det att Flodin senare börjat arbeta på Pharmacia föreslog han Porath att testa små gelpartiklar av tvärbundet dextran i stället för stärkelse och cellulosa som tidigare hade använts i separationskolonnerna. Porath upptäckte då att molekyler som tilläts vandra genom kolonnen passerade med varierande hastighet beroende på deras storlek vilket gjorde det möjligt att separera dem. Med stöd av Tiselius lyckades Flodin och Porath övertyga Pharmacia att starta tillverkning och försäljning av dextrangeler under varumärket Sephadex. Den starka kopplingen av akademiskt utvecklad kunskap och industriella tillämpningar var en del av den mycket framgångsrika forskningstraditionen på ”Biokem” där The Svedberg och Arne Tiselius var förgrundsgestalter. Dessa Nobelpristagares resultat och senare Poraths och andra kollegers forskning på ”Biokem” är det som i stor utsträckning möjliggjort dagens förståelse av biologiska fenomen på molekylär nivå. I själva verket kom detta samarbete mellan industri och akademi att även bli en grundsten för dagens Uppsala som ett internationellt centrum för bioteknik.
Porath efterträdde Tiselius på Karin och Herbert Jakobssons donationsprofessur i biokemi 1968. Poraths rykte i forskarvärlden är grundmurat och han fick genom åren motta många bevis på forskarsamhällets uppskattning i form av priser och andra hedersbetygelser.
Jerker Porath gjorde stora insatser för Uppsala universitet och dess goda namn och rykte i världen.