Lars Hartman var den borne assistenten, alltid beredd att göra det som krävdes. Han fick ta upp nubbevisorna vid den årliga exegetiska middagen på Gillet, han fick tentera omöjliga studenter, han fick hålla i planeringen av varje läsår. Jag mötte honom när jag kom till Uppsala 1959. Han var då alltid klädd i rundkrage.
Lars var en krävande lärare, inte minst i grekiska. Allting gick fort och effektivt i de stora undervisningsgrupperna. Det räckte ibland inte med att kunna översätta en grekisk text till svenska. Jag skulle också kunna översätta svensk text till grekiska.
Lars var en skicklig och uthållig handledare. Jag känner ingen som så noggrant läste varje utkast som lades fram i det högre seminariet, även sådana utkast som borde ha gått direkt till papperskorgen. Han var en mycket skarp analytiker och kunde alltid komma med konstruktiva förslag. Några var nog lite rädda för hans granskande läsningar.
Lars var en inspirerande och trofast kollega, beredd att ge råd i alla möjliga frågor. Han var storebror, något som kunde irritera en och annan kollega. Han hade en gedigen klassisk utbildning i filologi men blev med tiden mer intresserad av en texts kommunikativa och litterära dimensioner. Texten blev också för honom det primära tecknet i språket. De textlingvistiska teorierna fördjupades efter hand och Uppsala blev så småningom känt för sina textorienterande analyser. Det var i hög grad Lars förtjänst.
Denna nyorientering märks tydligt i hans installationsföreläsning 1978 där han på ett praktiskt sätt orienterar sig bland samtidens analysmetoder genom en utläggning av perikopen om Jesus dop i Markusevangeliet. Han förblev Markus trogen och skrev som pensionär en kommentar i två stora band till vårt äldsta evangelium och till det också en innehållsrik presentation av evangeliet som helhet.
Vi lämnade ungefär samtidigt våra uppgifter vid universitetet för en tjänst i kyrkan. Med Lars Hartman har vi förlorat en ständigt vaksam assistent och en mycket skicklig textanalytiker som kunde förena arbete i kyrkan och i akademin. Även när han efter några år inte längre bar prästkrage till vardags.