Solveig Paulsson föddes i Östervåla. Redan som flicka bestämde hon sig för att bli lärare. Den viljan stod fast trots att hennes yrkesplaner inte direkt kunde sättas i verket. Efter realexamen följde bankjobb. Bankkamreren försökte övertala henne att stanna – ”lärarna har ju så dåligt betalt”. Solveig stod fast och tog sin lärarexamen 1953.
Långt senare gjorde Solveig en mycket stor insats för de eftersläpande lågstadielärarnas löner. Hon vägrade att acceptera att mindre barn och fler kvinnor inom en yrkesgrupp var skäl till lägre lön. Hon lyckades i hög utsträckning förändra lönerelationerna där utgångsläget var att lågstadielärarens slutlön inte ens nådde upp till adjunktens ingångslön.
Under sitt yrkesliv var hon lärare och rektor för bland annat Eiraskolan och framförallt en framgångsrik förbundsordförande för Sveriges Lärarförbund. Hennes gärning präglades av hennes absoluta övertygelse om vikten av att kombinera det fackliga arbetet med ett starkt professionellt lärararbete. Hon brann för frågan om en sammanhållen skola för alla barn och ungdomar och var starkt engagerad i grundskolans utveckling. Frågan om en skola för alla är fortfarande högaktuell och vi vårdar bäst minnet av Solveig genom att fortsätta kämpa för en likvärdig skola.
Parallellt med hennes engagemang för en modernisering av skolsystemet så spelade hon en central roll i moderniseringen av lärarnas fackliga organisationer. Hon var med i enandet av de manliga och kvinnliga organisationerna för folkskollärare. I nästa stora steg var hennes insatser helt avgörande för att åstadkomma ett fackligt lärarförbund för alla Sveriges lärare när Sveriges Lärarförbund och Svenska facklärarförbundet gick samman. Resultatet blev Lärarförbundet som organiserar lärare oavsett lärarkategori och skolform.
Utvecklingen mot större och mer slagkraftiga fackliga organisationer för lärarna handlade också om en större betoning på medbestämmande, förhandlingar och lön. Solveig var dock alltid en av dem som såg till att frågorna om skolutveckling och pedagogik inte tappades bort i den nya fackliga miljön. För henne gick frågorna alltid hand i hand.
En stark facklig ledare har lämnat oss. Men också en kollega och vän som visade värme, generositet och engagemang för alla dem som hon arbetade med.