VÄr vÀnskap har rötter i 50-talet. Thorstens fru Iris och min Kerstin villle som nygifta umgÄs med sina vÀninnor och startade en syjunta (dÀr det mig veterligen aldrig syddes ett stygn). Thorsten föreslog dÄ att vi skulle bilda en militÀrjunta som motvikt. NÄgon junta blev det inte, men vi började umgÄs. NÄgra skott avlossades aldrig!
Det blev bland annat en obruten serie pÄ arton nyÄrsaftnar som vi firade tillsammans i Thorsten och Iris mysiga hus, alltid med utsökt mat och dryck. Vi reste tillsammans, till England och Holland bland annat. Thorsten var en kunnig yrkesman som pÄ pricken kunde peka ut var stödvÀggar och sÄdant fanns, hur man isolerade en vÀgg sÄ att vÀrmen stannade inne och fukten hölls utanför, en konst som de flesta stugÀgare skulle vilja behÀrska. Han blev en trofast och skicklig storebror som alltid stÀllde upp.
Vi gÀlds över vÄr vÀnskap med Iris och Thorsten och vi delar saknaden efter dem med deras barn Maria och Lars.