– Pensionärskaramellen har jag redan sugit på ett år, men det är ju egentligen nu det är dags, säger Åsa Jonsson och dukar upp kaffe och korintkakor, eller ”pensionärskakor”, som hon tycker passar bra för dagen.

Åsa arbetade som präst i sjukhuskyrkan på Akademiska sjukhuset och sedan för diakonistiftelsen Samariterhemmet. För drygt ett år sedan skulle arbetsuppgifterna förändras och energi och intresse för nya uppgifter fanns inte riktigt. Därför bestämde hon sig att gå i pension ett år i förväg.

– Det var tråkigt och jag var väldigt ledsen. Men i samma veva fick jag veta att jag skulle få tvillingbarnbarn, det såg jag som ett tecken. Jag kunde nog vara till stöd för familjen eftersom de redan hade en treåring. Det var kul att jobba, men det var också färdigt. Jag bestämde mig för att inte gå omkring och vara besviken. Det här är också ett härligt liv.

Åsa Jonsson tycker det händer mycket med en människa mellan 50 och 65. Dagarna innan hon fyllde 50 tog dottern studenten. Båda barnen var stora och flyttade hemifrån ganska snart.

– Det blev väldigt tyst och det stod inte så många skor i hallen längre. Telefonen slutade ringa. Det konstigaste var att även deras kompisar försvann. Men vi har haft sådan lycka att de har kommit tillbaka, barnens vänkretsar är i stort också våra. Vi har alltid haft dörren öppen och unga människor i huset. Jag känner mig som en äldre vän till många av dem fortfarande, säger hon.

Åsa Jonsson tycker det är en sorts reflektionstid som inträder i femtioårsåldern.

– En annan typ av säkerhet i jobbet infann sig. Man har varit med om det mesta på något vis. Jag bytte jobb när jag var 54, då fick jag använda mina gamla kunskaper i det nya. Det kändes viktigt att omsätta tidigare erfarenheter i ett annat sammanhang. Jag har nog alltid varit trygg i mig själv, men stadigheten blev tydligare.

I hallen står kartonger huller om buller. De rymmer saker från Åsas barndom och föräldrarnas hem. Pappan gick bort för ett år sedan och mamman 2011.

– Det är en stor förändring, säger hon tårögd. Jag tänker att de skulle gå hem lite tidigare. Men jag vet inte riktigt om tron gör någon skillnad i sorgens tid.

Det som omtumlat Åsas allra mest är ändå barnbarnen.

– Tre nya människor! Det är ju jättehäftigt. Det känns ödmjukt och fantastiskt att se hur de små växer. Det ska bli väldigt kul att följa dem så länge jag får vara med. De är som hemliga resor, utan aning om vad som väntar.

Samtidigt oroar hon sig för hur deras värld kommer se ut och vara.

– Om vi fått en skapelse att förvalta kan vi inte slarva bort miljön. Jag tycker det är väldigt otäckt att tänka på hela den här klimatfrågan. Hur i hela friden ska det gå om vi bara slösar på resurserna, vad lämnar vi efter oss till de små? Jag försöker vara sparsam, men vi är insatta i ett system som verkligen inte gör det lätt för oss.

Åsa känner sig nöjd och glad över det som hittills varit, och ser framemot ett fortsatt pensionärsliv.

– Jag har ju lediga söndagar och helgdagar; jul, påsk, midsommar... Förstår du vilken lyx! Nu kan jag glida in i kyrkan tio minuter innan söndagsgudstjänstens början, och tänka ”andra har förberett”. Det är den yttersta lyxen. Det kan ju låta vanvördigt, men det är fint att ha den möjligheten. Jag kan till och med stanna hemma, säger hon finurligt.