Gunn Sundberg är född i norska Arendal, ett samhället präglat av en intensiv sjöfart med en hamn full av segelskutor.

­– Där låg en gång segelskutan Diaz som fördes av min morfar, kapten Guttorm Thorsen. I dag är det förstås annorlunda och sjöfarten som jag minns den ligger nere, säger Gunn Sundberg.

Redan som ung hade Gunn god kontakt med Sverige, hennes mammas hemland, och resorna till mostern i Sundsvall var regelbundna. Hon beskriver sin uppväxt som lycklig och föräldrarna som mycket kärleksfulla. Krigsåren minns hon väl, särskilt när hennes pappa hämtades av Gestapo och fängslades när hon var åtta år gammal.

Artikelbild

– Det var verkligen en chock, säger Gunn Sundberg och berättar hur dåligt hennes pappa mådde när han väl släpptes ur fängelset vid krigsslutet, efter ungefär ett år.

– Han var mager, blek och sjuk och fick sjukhusvård innan han kunde komma hem igen. Jag var länge oerhört rädd att pappa skulle hämtas av Gestapo igen så när jag skulle sova fick han sitta och hålla min hand till dess jag somnat, minns Gunn Sundberg.

Efter grundskolan läste hon färdigt gymnasiet, kompletterade med några kurser och fortsatte efter praktik till Bibliotekshögskolan i Oslo. Efter sin examen fick hon jobb på biblioteket i Arendal men hon hade hela tiden siktet inställt på att studera vidare och hon flyttade till Uppsala där hon träffade sin blivande make på universitetet.

Hon fick en nyinrättad tjänst som gymnasiebibliotekarie på Fyrisskolan och fortsatte även därefter att studera på halvtid.

– Jag ville inte släppa greppet om studierna. Jag tyckte att det var så kul så jag ville fortsatta, säger hon.

Hon gifte sig 1966 och några år senare adopterade hon och maken Folke sonen Lars. Efter honom kom barnen Tove, Britta, Markus och Georgi.

– När vi fick våra första barn var vi rätt unga men när Georgi kom till oss från Bulgarien 1993, var vi äldre. Men vi kände att vi hade ork för ett barn till. Och har man en gång sett hur barn kan ha det på en del av barnhem så är det inte svårt att ta emot ett barn till, förklarar Gunn Sundberg.

Detta var strax efter kommunismens fall och adoptionerna från Bulgarien hade precis kommit igång. Gunn och och två andra familjer som också hade adopterat barn från Bulgarien återvände dit två år efter adoptionen av Georgi och de såg hur stora behoven var bland annat av utbildning av personalen på barnhemmet i Totleben, där Georgi bott. Åter i Sverige bildade Gunn och två andra adoptivfamiljer Bulgarienföreningen för adoptivföräldrar, Bufa. Tillsammans skulle man bland annat verka för att förbättra villkoren för barnen som fanns kvar på de barnhem man hade samarbete med.

– Genom föreningen har vi kunnat göra så mycket för barnen på de barnhem vi jobbar med. Vi har kunnat anordna enkla fritidsaktiviteter med musik och teater under åren och vår son Georgi har haft ett dataprojekt på sitt gamla barnhem under flera år. Med hjälp av pengar vi samlat in har vi kunnat anställa en psykolog som kommer till barnhemmet och pratar med barnen och utbildar personalen. Barnen har i många fall upplevt svåra trauman och genom samtal har man kunnat öka deras trygghet och stärka deras jag. Man har också kunnat riva ner barriärerna mellan barn och personal, säger Gunn Sundberg.

På ett annat barnhem har Bufa kunnat anställa sex pensionerade kvinnor som dagligen besöker barnhemmet och ger barnen kärlek och omsorg. De leker med barnen några timmar och ger dem extra stöd.

– Med kreativ lek får barnen hjälp att utvecklas. Tidigare har personalen på barnhemmet inte tagit barnens behov på allvar och lyssnat på dem, men efter vidareutbildning gör man det. Det är en stor förändring. Gemene man i Bulgarien vet inte vilka rättigheter barn har enligt FN:s barnkonvention, men vi försöker sprida det, säger Gunn som skulle vilja bilda en rikstäckande Rädda Barnen-förening i Bulgarien. Genom den skulle man sprida Barnkonventionens tankar och artiklar så de blir mer kända bland allmänheten.

– Det skulle kunna innebära någonting mycket positivt och utvecklande för samhället, säger hon.

Genom Bufa har man kämpat och tiggt för att få pengar till de olika projekt man varit inblandade i.

– Nu är många av medlemmarnas barn vuxna och de största bidragsgivarna sinar. Men jag hoppas verkligen att vi kan göra skillnad även framöver. Behov av hjälp och stöd finns fortfarande, säger Gunn Sundberg.