Det är långt ifrån första gången Åke Eriksson intervjuas av UNT. Det har hänt flera gånger, mest i tennissammanhang, sporten har varit ett intresse hela livet.

Han har varit engagerad i Upsala Tennisklubb, UTK, i massor av år, så många att han uppmärksammats av tennisklubben med att få en utebana på Gränby sportfält uppkallad efter sig, och han är numera hedersordförande i klubben. I bagaget har han bland annat EM-silver och SM-guld i veterantennis.

Han visar stolt upp den gula svenska landslagströjan och t-shirten han har på sig. Trogna läsare eller tennisfantaster känner förstås till Åke Eriksson och hans historia, att han föddes i Gideå under påvra förhållanden och att hela byn hjälpte till att plocka blåbär som torkades i hans pappas torkeri. När Åke Eriksson var femton år tog hans mamma alla fem barnen med sig och flyttade till Uppsala, pappan bodde kvar i Norrland.

Artikelbild

| Snön faller och Åke Eriksson behöver ut och sopa trappan och gången fram till husdörren.

Åke Eriksson sitter vid bordet i vardagsrummet och berättar. Hans fru Margareta Eriksson bjuder på kaffe i koppar från servisen Blå blom och hon har bakat små källarfranska med svarta vallmofrön på. De är upplagda, färdigbredda med smör, på ett fat.

Han kommer lätt in på hur det var att växa upp på ett småjordbruk på 30-talet och i början av 40-talet, i Gideå församling där gårdarna låg glest och där för övrigt Stockholms stifts första biskop och Sigtunastiftelsens grundare, Manfred Björkquist, var född.

– Det fanns ingen skoltandvård där, elevernas tandstatus kunde se ut ungefär så här, säger Åke Eriksson, som är pensionerad tandläkare och visar upp ett fotografi på en gapande mun där tänderna rasat.

– Det var inte många i byn som hade några tänder kvar. De som ryckte in i det militära fick nya tänder gratis där, men mamma var väldigt angelägen om att vi skulle försöka behålla våra egna tänder. Vi hade inte råd men vi räddades tack vare en kvackande tandtekniker som var väldigt skicklig. Han var inte utbildad tandläkare så han fick inte skriva ut några bedövningsmedel, därför lagade han våra tänder utan bedövning, säger Åke Eriksson.

Kanske var det en av anledningarna till att Åke Eriksson själv blev tandläkare.

– Det var väldigt avlägset att jag skulle bli det. Vi hade egentligen inte råd att studera, men tack vare att mamma Sofie flyttade med oss till Uppsala och drev skolhushåll och matinackordering med matservering fyra gånger om dagen hemma hos oss, kunde hon tillsammans med pappa Calles blåbärstorkeri bekosta våra utbildningar. Hon hyrde även ut rummen i lägenheten, vi fyra söner bodde i den sex kvadratmeter stora jungfrukammaren, säger Åke Eriksson.

För fem år sedan råkade han ut för en mindre hjärtinfarkt. Då opererade läkarna in en stent som utvidgar kranskärlet.

– Efter operationen fick jag bättre cirkulation och konditionen blev märkbart bättre eftersom jag kunde andas lättare. Jag var 86 år när jag opererades och efter det nådde jag de bästa resultaten i tennisen, säger Åke Eriksson och skrattar gott.

För tre år sedan råkade Åke Eriksson ut för en axelskada, han cyklade omkull och det satte stopp för tenniskarriären på veterannivå.

Men tennis har inte alltid varit huvudsporten. Det fanns inga tennisbanor i Västernorrlands Gideå med omnejd. Som tonåring var han backhoppare, i Paradiskullen, backhoppningsanläggningen i Örnsköldsvik och han kastade spjut.

– När man kastar spjut gör man samma rörelse som i tennis, så det hade jag mycket nytta av i min sportkarriär, säger Åke Eriksson.