Blix kunde ha hamnat inom teatern

Sedan 50 år tillbaka har Hans Blix sin fasta bostad, mitt mellan Birger Jarlsgatan och Karlavägen, nära Humlegården i Stockholm.

Dagen före intervjun har den tidigare toppdiplomaten haft en mottagning för sina tidigare kollegor i samband med sin 90-årsdag.

– Jag är lite trött i dag, men annars mår jag bra. Jag hör lite sämre, och sedan springer jag inte några språngmarscher längre till bussen, säger jubilaren.

Hur känns det att fylla 90 år?

– Vad är det som de brukar säga? Om man tänker på alternativet så är det inte så dumt. Ett annat svar att säga är att det inte är som att fylla 89. Jag får vara tacksam så länge jag inte har några smärtor. Jag har fortfarande många vänner, skriver och läser mycket och reser en del.

Hans Blix avslutar nu ett av sina sista offentliga uppdrag, som handlar om en skyddsbyggnad över den reaktor som totalförstördes vid kärnkraftverket i Tjernobyl 1986.

– Ryssarna byggde genast efter katastrofen ett hölje (sarkofag) med en teknisk livslängd på tio år och G7-staterna erbjöd sedan Ukraina att bidra till finansiering av ett varaktigt och miljösäkert hölje förutsatt att Ukraina också stängde övriga tre reaktorer. Det har nu skett och jag har sedan 1997 varit ordförande i den grupp av stater, inklusive Ukraina, som har finansierat det här. Det är en av Europas största byggnader som nu är på plats. Den är väl 120 meter hög och bred, och skulle rymma St Paul’s cathedral. Det har kostat 1,5 miljarder euro.

Blix föddes 1928. Han växte upp och tog en jur. kand. i Uppsala innan han studerade vidare i Cambridge i England och på Columbia University i New York, USA och doktorerade i Stockholm.

– Numera vet jag inte riktigt hur det är att leva i Uppsala, men då var det en äldre stad av gammalt snitt. Vi bodde i en lägenhet vid Engelska parken i 17 år, bakom Carolina Rediviva. Min pappa var professor i medicinsk kemi så det var en prefektlägenhet. Han hade sina institutioner och lärosalar på nedre botten. Det var stort och gammalmodigt med kakelugnar utan elvärme. 1948 flyttade vi ut till en villa Kåbo när institutionen skulle använda hela fastigheten.

Så sent som i mars föreläste Blix i Uppsala för Senioruniversitet under rubriken ”Går världen mot fred eller krig?”. Så viss kontakt med uppväxtstaden finns kvar.

– Det var då exakt 70 år sedan som jag i samma lärosal X åhört min första föreläsning i folkrätt, och nu höll jag själv en föreläsning i samma sal! Det var en märklig känsla.

Hans Blix har en lång politisk karriär bakom sig som folkrättssakkunnig i UD, statssekreterare, utrikesminister (1978–79) samt olika internationella uppdrag som generaldirektör i det internationella atomenergiorganet IAEA (1981-97) i Wien och chef för FN:s inspektörer i Irak 2000–2003.

– Det har fallit sig naturligt. Efter andra världskriget när FN skapades så var det hoppet för ungdomen, och jag blev intensivt intresserad av detta och driven politiskt. Då valde jag att gå med i Folkpartiets ungdomsförbund (numera Liberalerna) som bildades i Uppsala.

Ett annat stort intresse under ungdomstiden i Uppsala var teatern.

– Jag var med i studentteatern, dess styrelse och regisserade en hel del. Jag blev aldrig någon bra skådespelare, men regi tyckte jag var roligt. Sandro Key-Åberg, poeten, och jag hade bland annat en uppsättning. Det var även lärorikt för andra syften, som att lära sig att stå på en scen och tala till en publik, att tala tillräckligt högt och synkronisera replikerna med de andra skådespelarna. Det var lärorikt, men framförallt väldigt roligt.

Övervägde du att satsa på teatern?

– Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag hade en begåvad studentkollega som satte upp grekiska antika dramer i Botaniska trädgården, som Aischylos. Jag var regiassistent åt honom då, och det var flera studenter som medverkade och det var väldigt vackert. Jag minns att vi fick tillstånd att Gunillaklockan skulle vara tyst den kvällen som vi spelade.

Uppsala har fortfarande en plats i ditt hjärta?

– Ja, självklart. Vi hade en unikt fin klassföreståndare i läroverket, numera Katedralskolan, som hette Gustaf Göthe. Han var en originell person som tog hand om sina elever på ett personligt sätt. Vi brukade bli kallade för ”Göthes pojkar och flickor” och vi kallade honom för ”Morbror Gustaf”.

I sommar väntar flera besök till sommarstället på Gräsö, som han delar med sina syskon och deras familjer.

– Min pappa ville gärna ha ett litet ställe, och till Öregrund var det bara nio mil och det var inte så långt. Första sommaren jag var där var 1939, och sedan har det fortsatt varje sommar, säger Hans Blix och fortsätter:

– Nu har vi fått elektricitet, det var inte så länge sedan. Det var lite som en revolution med spis och elvärme.

När vi ändå är inne på ämnet energi så är svaret glasklart på vilken typ av energiförsörjning Hans Blix föredrar.

– Jag är starkt engagerad i miljöfrågan, och det är därför jag är positiv till kärnkraft. Men det förstår inte folk. Det är faktiskt så redan i dag att kärnkraften ger enorma mängder elektricitet utan att avge någon koldioxid, och jag tycker att det är vansinne att trappa ned på den, även om jag inte har något emot vind- eller solkraft.

Hur ser du förvaret av det radioaktiva avfallet?

– Det är hanterbart. Det är mer en politisk fråga än en teknisk fråga numera. Det är klart att man inte kan garantera att ett gram plutonium läcker om 20 000 år, men det är inte kärnkraften som är ett hot mot miljön i dag, utan det är de fossila bränslena. Jag är oroad för mina barnbarn om 50 år, om det sker en fortsatt uppvärmning.