– Jag växte upp i Timrå och där sade en kommunalpamp en gång att ”vi behöver ingen kultur i Timrå, vi har ju hockeyn, vill man ha kultur då får man åka till Sundsvall”, skrattar Johanna Uddén när vi träffas i hennes rikt smyckade hem på Torkelsgatan i Uppsala.
Nu lät hon sig som tur är inte nedslås av detta utan tvärtom sporrade det henne till att satsa på sitt stora konstintresse för livet och till lusten att jobba med konstförmedling. Ett steg på vägen var att hon efter lite krokiga vägar från Timrå hamnade i gymnasiet i Uppsala.
– Här fanns det så mycket, ett så stort utbud av allting.
Johanna Uddén utbildade sig vidare till konstvetare och konstpedagog. Inte minst brinner hon för att föra ut konsten till andra, att få människor att uppleva och engagera sig i all den konst som finns och skapas. Och det var just bristen på konst i hennes barndoms Timrå som gjorde henne extra motiverad att sprida kunskapen. Något som hon är stolt över i den vägen är Konstfrämjandets projekt ”Syskonskap” för tonåringar och unga vuxna som pågått i tre år i Gottsunda.
Hennes egna konstupplevelser är breda. Favoriter i Uppsala är ”Skorsten nr 10” av Jan Svenungsson och ”Minnesmärke över Fadime Sahindal” som Hanna Beling gjort.
– Jag kan själv få ut lika mycket av en renässansmålning som ett nyproducerat verk. Men mitt specialområde är svensk samtidskonst!
Så hon har verkligen hamnat på rätt plats i livet, som verksamhetsledare på Konstfrämjandet Uppland. Hon har den där speciella glöden för sitt värv som smittar direkt. Det lär märkas i den bok för barn om offentlig konst som hon skrivit och som beräknas komma ut i höst.
Lite av en mardröm för en skribent kan det vara att intervjua en annan. Som dessutom säger sig vara perfektionist. Johanna Uddén är nämligen en driven och flitig skribent själv. Det blir inte bara konsttexter till olika utställningar, hon skriver också i kulturtidskriften ”Bizart”, där hon varit med från första numret. Men hon lovar att läsa korrektur så jag skjuter lite av ansvaret dit.
Musik är också ett stort intresse, hon lär vara en fena på bluesmunspel även om det nu för tiden mest får vila i fodralet.
– Eftersom vi är nio syskon så blev det lite stökigt hemma ibland. Då drog jag mig gärna undan för att pyssla eller klinka på pianot.
En viktig del av hennes liv och ett livligt intresse är Italien. Hennes stora familj flyttade dit när hon var fjorton år, till Alassio i Ligurien. Så hon talar italienska flytande.
– Man satte mig och min syster på stranden i maj och hämtade oss i september, och då talade vi italienska, ler hon.
Hennes mamma stannade kvar i Italien när resten av familjen flyttade tillbaka till Sverige så det har blivit många vistelser i det landet under åren.
– Italien blev som mitt andra hem.
Intresset har gått i arv, inte minst till dottern Alva. Hennes vurm för Italien framgår tydligt när vi kommer in på den senaste stora fritidssysselsättningen, nämligen barnbarnet Florens, Alvas dotter på två år.
– Barnbarn är precis lika roligt som många sagt, kanske ännu lite bättre faktiskt, säger hon när jag pressar henne på saken.
Och nu väntar en stor fest på födelsedagen. Har man åtta syskon och många vänner så lär det bli fullt upp. De behöver dock inte befara törst, under vårt samtal anländer nämligen det italienska bordsvattnet med bud. Och mycket annat lär det bli.