När Uppsalakonstnären Katrina Loelv fyllde femtio hade hon två önskningar: att få en jättestor ateljé där hon kunde arbeta med parallella processer. Och en bengalkatt. Okej, en av två är inte så illa det heller.
– Jag hade alltid önskat mig en bengalkatt, men inte kunnat skaffa på grund av allergi i familjen. Nu har jag Sienna!
Fast det får stanna vid hörsägen. Sienna vägrar att visa sig under vårt besök i den trivsamma konstnärslägenheten. Fast hon finns på flera porträtt, bilder där man tydligt ser den vackra leopardtecknade pälsen och söta huvudet. Även om det inte blivit någon jättestor ateljé så har om inrett vardagsrummet till en väl så bra. Utanför fönstret ser man ett för dagen mycket soligt Tuna Backar där de Leche-ritade husen ger en vink om hur en lyckad stadsplanering ser ut.
– Jag trivs så bra här!
Trots erbjudande om en större renovering har hon valt att behålla originalluckorna i det hemtrevliga köket där en tramporgel med en replik av en gammaldags radioapparat tronande bidrar till stämningen.
Konsten och kreativiteten har alltid funnits där berättar hon. För ett mycket blygt barn blev talangen att teckna ett sätt att kommunicera. Vid fyllda sjutton år fick hon dispens att börja på en konstskola och sedan följde ett antal högre konstutbildningar. Allt detta tog henne från bondgården i Västermo, utanför Eskilstuna, till Uppsala. Fast det var även kärlekens skull. Blivande maken Hans och Katrina träffades på en jazzklubb i Eskilstuna och då han bodde i Uppsala blev det en flytt hit när första barnet var på väg 1984. Även om de separerat är de väl så goda vänner.
Det är på något sätt signifikativt för Katrina Loelv att det var musiken som förde dem samman. Vid sidan av det konstnärliga har musiken spelat en stor roll i hennes liv. Hon har för det mesta musik på när hon skapar och den betyder mycket för henne.
– Jag har en bred smak. Det blir mycket jazz, och klassiskt men även mer ren pop. David Bowie är en favorit, hela hans liv var ju konst. Och Paul Simon. Jag har redan fått min första present också: att gå på pianisten Chick Coreas konsert i maj!
Hon hann också se legendariske jazzmusikern Chet Baker, på Stadsteatern i Eskilstuna.
– Det var fantastiskt!
Det skrivna ordet spelar också det en stor roll i hennes liv, både att läsa andra och att skriva själv. På nattduksbordet finns favoriten Jorge Luis Borges, poesi av Li Li och Hanna Hallgren. Hon skriver mycket själv "i smyg".
– Jag läser mycket, inte minst noveller för att hinna med mycket.
Annars är det just frånvaron av stress som hon tycker är en av de stora fördelarna med att bli äldre.
– Man kommer ifrån mycket av alla måsten, och behöver inte bry sig lika mycket i vad alla andra tycker. Man blir mer tolerant med sig själv och förhoppningsvis mot andra.
Hon tycker inte att det är någon stor sak med att fylla sextio. På sitt lågmälda och träffsäkra sätt använder hon en konstmetafor om det hela.
– Det är en gyllene ålder, jag liknar det vid det "gyllene snittet",en av de vackraste proportionerna för ett konstverk. Det är nu man kan ha det som bäst. Som konstnär får man en viss träning att överleva på små medel, men det är så här jag vill ha det
Hon håller som bäst på med sikte inställt på en större utställning på Enköpings konsthall. Från att ha arbetat mycket med blandtekniker använder hon för tillfället främst akryl. En stor duk är uppspänd i ateljén, under uppsikt av skyltdockan Vera, där en livfull målning i gult är under skapande. Och någonstans i närheten väntar bengalen Sienna på att jag ska gå så hon kan delta i processen.