Med proggen närmast hjärtat

Vårsolen skiner, en hackspett bearbetar frenetiskt en trädstam, och Costes hund Alice rullar lyckligt på rygg under äppelträden medan husse serverar kaffe vid stugknuten. Torpet med 40-talsstandard köpte han 1993, och här tillbringar han mycket tid.

Coste föddes i Falkenberg och tog studenten i Mjölby. Hans lärare i svenska/filosofi var ingen mindre än lektor Sven Stolpe (även känd som Alexander Schulmans morfar).

– Jag hade honom hela gymnasiet – fantastisk, en otrolig föreläsare!

Det gav Coste ett än starkare sug efter intellektuell stimulans. Särskilt gillade han filosofi, och kom 1971 till Uppsala 1971 för att plugga. Först blev det idéhistoria, sedan två terminer filosofi.

– Jag fick slita hårt. Den tidens filosofi var matematiskt inriktad.

Många storheter stötte han på:

– Det var mycket kul folk på institutionen: Ingemar Hedenius, Torild Dalqvist, Sven Delblanc – för att inte tala om alla stora författare som kom dit.

Han minns speciellt ett praktgräl visavi Delblanc och Vilhelm Moberg,

– Man var ju nykläckt, och undrade vad farbröderna höll på med ...

Coste läste in två terminer filosofi på en, och insåg sedan att han ju kunde ta lite ledigt, och ägna mer tid åt musik. Det slutade med att han 1972 började spela på allvar.

– Sedan var det full fart.

Lite nostalgiskt berättar han om Musikforum och festivalen Fria vibrationer i Slottsbacken. Men det var som gitarrist i proggbandet Samla mammas manna han blev känd. Bandet gjorde mängder av turnéer under 70-talet, och han spelade även spelat med Jukka Tolonen, Jojje Wadenius och Anita Livstrand.

– När jag var mellan 20 och 30 år hade jag 150–200 spelningar om året.

70-talet gjorde sig (bland mycket annat) känt för protesterna mot Schlagerfestivalen (såsom varande kommersiell).

– Många kända artister medverkade, som Solarplexus, makarna Dominique och Tommy Körberg som var rätt radikal då. Den samlade Musikrörelsen var faktiskt jävligt mäktig, mer än folk fattade då, säger han eftertänksamt medan han betraktar Alice, nu jagande efter en citronfjäril i det bleka fjolårsgräset.

Under 80-talet övergick han alltmer till att producera och komponera (vinjetten till Björnes magasin kommer ur hans händer).

– Jag är förtjust i att producera, inte bara sitta stilla och lyssna, säger Coste som haft en studio i 18 år nu. Hans erfarenheter är lika stora som hans kontaktnät.

– Sverige är ett så litet land. Därför måste man jobba med allt möjligt inom branschen för att överleva. Jag har jobbat med giganterna i branschen, som Anders ”Henkan” Henriksson, Robyn, Mikael Rickfors, Py Bäckman. Det börjar bli lite svindlande, tillägger Coste som såklart spelar fortfarande.

Samla finns numera bara som repertoar, som han spelar med sin trio (som även fokuserar på blues). De turnerar på Gotland i sommar. För föga förvånande är det proggen som fortfarande ligger närmast hjärtat. När jag lite skeptiskt frågar vad som kan vara progg i dag svarar han snabbt (och vant):

– Det finns en yngre generation som fortsätter med progg! Här i Uppsala är det bandet Reveal, killar i 25-årsåldern som kör metal- och hårdrockstuk. De kan mer om 70-talet än jag själv.

Det är ett enormt erkännande med tanke på hans egna kunskaper – 2013 skrev han in sig i musikhistorien genom Progg­lådan, en box med 40 cd-skivor med musik från 70-talets alternativa svenska musikrörelse. Nästa spelning är på Scalateatern i Stockholm 12 maj – med gamla, aktiva proggband. Belåtet berättar han att Nationalteatern och delar av Lundagruppen Röda Bönor är med.

– Det ser jag fram mot!