Han står i köket i trean på Vallbygatan i Fålhagen. På spisen puttrar det i en ärtgrön espressokokare.
– Vill du ha? Jag gör ändå en till mig själv, säger han och tar fram små koppar ur skåpet.
Det lär bli många såna under dagen, han jobbar hemma på onsdagar. Klockan är kvart i nio och han har precis kommit hem efter att ha lämnat barnen på dagis.
– Pendling är nog mitt ledmotiv under livet. Jag har pendlat sen jag som barn bodde i Nykvarn, jag pendlade till gymnasiet i Södertälje, jag har veckopendlat till Finland där jag arbetade i fem år och nu tar jag det första SJ-tåget på morgonen till mitt jobb i Stockholm. Då är det skönt att kunna arbeta hemma en dag i veckan så mina barn inte glömmer bort hur deras pappa ser ut.
Andreas Brutemark är biolog och arbetar som miljökonsult. Det blir långa dagar och han tillbringar även helgerna med jobb om han inte umgås med familjen. Men så här års är det mycket att göra på företaget, han sammanställer vattenprover och skriver rapporter om resultaten. Rapporter som beställts av länsstyrelser, Stockholm vatten och olika vattenråd.
Intervjun vid köksbordet lossnar på riktigt när han får börja prata om vatten. Då börjar han till och med gestikulera och pekar ut genom köksfönstret.
– Om man tittar ut här, vad ser du då? Jo, du ser träd, små buskar, hus, allt möjligt. Men om du tittar på vatten, vad ser du då? Jo, du ser en spegelblank yta men du ser inte in under den. Men, om man tar på sig cyklopet och dyker ner eller om du tar upp ett vattenprov och tittar på det så myllrar det av liv. Vi vet mer om rymden än vad vi vet om våra djupaste hav. Är inte det rätt intressant? Det är nästan lite märkligt. Vi har en strävan efter att komma längre bort men vi tittar inte på vad som finns och förstår inte vår egen bakgård.
Han tar en kort sipp på det starka kaffet innan han fortsätter:
– Vi har alltid skickat ut vad som helst i havet, syns det inte då är vi av med problemet, men det slår ju tillbaka, var vi än petar och rotar i våra sjöar och vattendrag ser vi spår av mänsklig påverkan men man kanske inte alltid ser det med blotta ögat. Det är allt från sura regn från Storbritannien och övergödning till mer synliga cyklar i Fyrisån, säger han och slår ut med händerna.
Andreas Brutemark fick sitt naturintresse som barn. Han höll ofta till vid sjön Yngern och fiskade med sina kompisar. Efter gymnasiet började han läsa biologi på högskolan i Kristianstad. Han var utbytesstudent inte en utan två omgångar. Först ett halvt år på Island och sedan ett halvt år i Österrike. När det var dags för fördjupningsarbete och magisterexamen åkte han till Grönland och studerade sjöar. Därefter riktade han in sig på algblomning som doktorand på Linnéuniversitetet i Kalmar.
En person som doktorerat på algblomning måste få frågan om algblomning är farligt.
– När isen släpper och vårljuset kommer ner har vi också en algblomning och det har vi alltid haft men den pratar vi aldrig om. Algblomningen under sommaren sammanfaller med semester och badsäsong och då krockar det. En del alger är giftiga men inte reellt farliga för människan om man inte sväljer vattnet. Hundar ska man inte låta bada av den anledningen att algerna fastnar i pälsen och de slickar av sig, då får de i sig koncentrerade mängder, säger Andreas Brutemark.
När jag försöker vrida in intervjun på vilka dolda talanger Andreas Brutemark kan tänkas ha måste han sms:a sambon och fråga. Vi pratar om intressen i stället.
– Ibland åker vi till Finland på semestern, till mina gamla kolleger. Då kan man analysera och skriva lite tillsammans på fritiden, det är skönt att ha lite sån aktivitet också. Som miljökonsult är allt väldigt tidsstyrt, medan i akademin får tankarna sväva fritt och utvecklas. Jag får fundera och klura, på sidan av så där, det kan vara lite trevligt.
Sambons svar via sms: "Varierad musiksmak, matlagning, snabb på att göra upp eld, bra kartläsare."