På slingrande, lantliga vägar når vi hennes romantiska/rustika bostad, det sjuttonde hus hon bott i under sitt liv. Liv kastar sin vana trogen inte bort tiden på löst prat. Medan kaffemaskinen fullgör sitt slamrande värv förklarar hon att hon aldrig varit nervös för kontakterna med pressen, trots att de inte alltid varit positiva.
Jag undrar varför det så ofta rått turbulens kring hennes person. Med nästan smärtsam självinsikt har hon redan svaret färdigt:
– Mycket av det som hänt mig i livet får jag hänföra till mitt häftiga temperament, som jag än i dag inte lärt mig att bemästra. Efteråt känns det hemskt. Man vet inte vad som hände. Allt bara dör.
Liv har norska rötter och flyttade hemifrån som 15-åring. Hon var 18 när hon gifte sig med en engelsman och bosatte sig i England och senare Grekland. Till Sverige och Gimo kom hon 1967, och arbetade då som piga på en bondgård. Där bodde hon i ett torp med sina barn.
– Det var ett slit, ska jag säga. Dagen började i lagården kl 5, för barnen också.
Hon flyttade sedan till Uppsala och jobbade på pub Profeten på Drottninggatan, också den kvällen 1970 då de uppmärksammade morden ägde rum. På Profeten gjorde hon allt från att vara föreståndare till att tvätta toaletter och laga mat.
– Jag hade så in i Norden mycket energi på den tiden!
När Liv träffade yngste sonens pappa flyttade hon till Knivsta. Det var nu hon började engagera sig politiskt efter att en granne uppmuntrat henne att gå med i Moderaterna.
– Min nyfikenhet är min största plåga. Att engagera sig i politiken var ett bra sätt att lära sig Sverige, säger Liv (som nu sysslat med politik i 40 år, och suttit i byggnadsnämnden i 32).
Men hennes problem var kvinnoförbundet, och hon lovade gå med om det avskaffades.
– Ingegerd Troedsson sa att jag aldrig skulle få kvinnorna med mig på det viset. Men jag sa att jag inte kunde ställa upp på något jag inte tror på, säger Liv som flera gånger under intervjun levererar frasen ”jag måste kunna leva med mig själv efteråt”. Sex stadsbyggnadsdirektörer har hon hunnit slita ut under åren i Uppsalapolitiken.
– Det sägs att politiker kommer och går, men tjänstemän består. Jag vet inte det, jag, skrattar hon. Tjänstemännen, ja. Liv tycker att för många tjänstemän är stockholmare som aldrig behöver möta lokalbefolkningen, ”de som hugger tag i en i livsmedelsbutiken och vill veta hur det går med bygglovet”.
– Dom här åker hem till Vasastan och Södermalm efter jobbet.
Politiskt beskriver hon sig som ”en jävel på att förhandla”. Liv lägger aldrig ett förslag utan att veta att hon har majoritet. Under åren i Uppsalafullmäktige har hon bara gjort två reservationer: den ena gällande en avloppsledning i Storvreta, den andra att E 4 inte skulle ha västlig dragning,
– Generationerna efter oss kommer att bli varse att genomfartsvägar ska ligga utanför städerna, säger hon bistert.
Liv jobbar mycket och har förmånen att få jobba med det hon tycker om. Men det syns också att hon är en kreativ person som gillar inredning och att måla och fixa. Hon är en hängiven återvinnare som sprättar upp och syr om kläder, och repar upp tröjor för att använda garnet på nytt. Här och var hänger små textade credon, som ”Grandchildren will be spoiled here” eller ”I’m not bossy. I just have better ideas”.
Att hon har bott i så många olika hus sedan hon kom till Sverige handlar mest om att hon tycker att det är så kul att riva ner och bygga upp.
– Alla människor skulle få chansen att bygga sitt eget hus! Om det blir snett och vint spelar ingen roll, utbrister Liv som bott i Funbo de senaste tio åren. Stan är inget för henne.
– Jag höll på att bli nipprig när jag bodde på Östra Ågatan och inte kunde gå ut osminkad eller i morgonrock.