Här i Stora Prästgården har familjen bott i åtta år. Vi sitter ute på gården, och Lars bjuder på hemgjord äppelsaft. Sonen Emil har just kommit från skolan. Han går i 6C, Uppsala musikklasser, med trumpet som huvudinstrument. Många andra aktiviteter fyller Emils dagar: fotboll, innebandy, aikido, scouting.
– Och jag läser japanska som hemspråk. Lite grann kunde jag innan, säger Emil och gosar med den lilla tuppkycklingen han håller i famnen.
Pappa Lars är född i Ytterjärna, Södermanland. Föräldrarna var lantbrukare och bodde på Dåderö, med antroposoferna rakt över sundet. När Lars var fyra år flyttade familjen till en gård i Nyköping.
– Jag var rätt trött på att plugga efter realskolan, så jag hjälpte till hemma på gården. Ibland jobbade jag också som avbytare på olika gårdar, säger Lars som gjorde militärtjänst som signalist, sjukvårdsman och lastbildchaufför. Därefter följde FN-tjänster i Cypern, Libanon och Saudiarabien.
Efter tio år som ”kogubbe” läste han in högskolekompetens och utbildade sig till lantmästare och lärare. Han har undervisat på fem lantbruksskolor, däribland Jällaskolan. Lars utbildade sig sedan till agronom, doktorerade 1995 vid SLU och gjorde postdoc i Japan 1996–98. Han utnämndes till docent i miljöanalys, och var anställd vid Uppsala universitet till 2012.
– Jag blev arbetslös sedan administratörerna på en universitetsinstitution inte klarade att administrera mitt EU-projekt, utan skickade tillbaka fem miljoner kronor i forskningsanslag varefter de sa upp mig med hänvisning till ”arbetsbrist på grund av bristande finansiering”.
Under åren har han bott och arbetat utomlands i ett decennium. Förutom FN-åren och postdocåren i Japan har han jobbat i Belgien, Brasilien, Nicaragua och Moçambique.
– Moçambique var då ett marxistiskt-leninistiskt land, och jag var driftsledare på en kolchos.
Blivande hustrun Aiko träffade han 1998 i samband med en konferens på Ultuna. De gifte sig 2002, samma år som Emil föddes.
– Han är den bästa födelsedagspresent jag fått, säger Lars och ser kärleksfullt på sin äldste son. Han blev pappa sent i livet och är starkt engagerad i barnen.
Pojkarna har en stor träkoja, där basen är en jättestubbe efter en alm som stått vid Storgården i Gamla Uppsala, och som pappa släpat hem från tunnelbygget. Rutschkanan är ett höinjektorsrör som annars används för att blåsa upp hö på skullen.
– Jag är uppvuxen med sådana här rör, säger Lars som åkt rutschkana genom sådana rör många gånger i sitt liv.
Miljöfrågor är hans stora engagemang, och han vill se ett samhälle som bygger på kretslopp, utan gifter och livsfarlig strålning. Och han lever som han lär: Stora Prästgården är självförsörjande med el på årsbasis och köper ingen kärnkraftsel.
– Spåren efter Fukoshima förskräcker.
Lars upprörs över Sveriges ”saktfärdiga strävanden” att minska exponeringen för det giftiga kvicksilvret i tandlagning. Han har tidigare medverkat till EU:s kvicksilverpolicy, och i det sammanhanget tvingat WHO att dra tillbaka en rapport som enligt honom beskriver kvicksilvret på ett icke-sanningsenligt sätt. Just nu arbetar han med en utredning om enskilda avlopp.
– Det finns stora regionala skillnader, som mellan Stockholms skärgård och Norrlands inland. Att samma regler gäller överallt är inte rimligt. Avloppen förstör Östersjön medan näring tvärtom måste tillföras i inlandet, säger Lars som anser att det är en styrka att förena teori och praktik. Han tycker kombinationen är sällsynt i dagens samhälle.
– När vi har strömavbrott och meddelar det, då svarar Vattenfall: ”Våra datorer visar att ni har ström”, säger Lars och skrattar sitt härligt smittande skratt.