– Men jag gillar ordet timmerman bäst. Det är ett rejält namn på ett rejält yrke. Både till lands och till sjöss.

Ett samtal med Roland Eklund är en enda lång resa. Vi färdas över haven, men vi färdas också i tid och rum på fastlandet. Plus i musikens värld. Det har inte minst blivit en hel del dansbanor i hans liv.

– Det sägs att jag var en charmör, fast någon dansör var jag inte. Det var inte heller på själva dansbanan utan i festvimlet bredvid som jag träffade min fru Mimmi på 50-talet. Sedan var det slut på att stå i centrum för tjejerna.

Fortfarande är Roland Eklund det han själv kallar för spjuver. Men mellan skämten finns ett stort allvar.

– Jag gick till sjöss redan som 14-åring. Året var 1943, så du kan tänka dig. Jag tog hyra hos kustskeppare i Mälaren, men det blev också resor längs Östersjökusten ända upp till Luleå, med drivande minor som ett alltid närvarande hot.

När Roland varit ute ett drygt år på sjön kom en stor del av sjötrafiken att stå still, just på grund av minhotet.

– Fanns också både tyska och ryska ubåtar i Östersjön, som gjorde litet som dom ville i den allmänna oordningen när kriget började gå mot sitt slut.

Roland fick ingen ny hyra, utan var tvungen att stanna i land.

– Jag blev springschas, eller cykelbud som man skulle säga i dag.

En viss dag i maj 1945 hade den då 16-årige Roland Eklund en speciell körning:

– Det speciella visade sig vara adressen, södra Kungstornet mitt på Kungsgatan i Stockholm. Klockan var strax efter tre, måndagen den 7 maj. Det glömmer jag aldrig.

Vi talar alltså om fredsdagen, om den totala galenskap som i all sin lycka bröt ut på Kungsgatan. Just så dags, just den dagen.

– Jag kom inte fram. Det var bara att ställa cykeln åt sidan och börja krama så många vackra flickor som möjligt.

Med freden öppnades sjöfarten igen. Roland tog ny hyra.

– Jag mönstrade på för rederiet Transatlantic. Lastning och lossning skedde med kran och tog sin rundliga tid. Inget som en ung man sörjde. Tre veckor i New York, hamnar längs hela Sydamerikas kust, Aruba, Trinidad, ja, ända bort till Singapore vid världens ände.

Jobbet till sjöss var som timmerman, en slags reparatör ombord, men också som lättmatros, matros och slutligen som båtsman. Till slut blev hyran på sjön allt kortare. Mimmi och Roland Eklund hamnade efter en del turer i Bålsta, där Roland nu bott i mer än 40 år och arbetat i byggbranschen.

– Hustrun fick ett jobb inom kommunen, så jag hade bara att följa med från Stockholm. Jag byggde oss ett 220 kvadratmeter stort timmerhus nära Kraftleden här i Bålsta och där hade vi det fint.

Mimmi gick bort för ett par år sedan. I dag bor Roland Eklund i servicehuset Pomona.

– Bra här, men jag saknar att vara i skogen. Det blev väl en sisådär 100 älgar innan jag för gott låste min arrenderade jaktstuga i värmländska Torsby.

På bordet ligger en hög bildalbum: Roland med sina skeppskamrater i efterkrigstidens Paris, i Montevideo, Narvik, Lissabon, en kanadensisk flagga tittar fram, palmer, elefanter …

– Snarast konstigt att jag hittade hem. Men det gjorde jag. Och ångrar ingenting.