- Vad jag slås av är att hela mitt liv har varit så fullt av tillfälligheter och överraskningar, säger Jan Mårtenson.
Han har just kommit in från sin dagliga, två mil långa cykelrunda i Malmö-Limhamntrakten när vi pratas vid, och låter oförskämt frisk och nyter. Så bra har han inte alltid mått. I diktsamlingen Dikter inifrån berättar han om sina egna erfarenheter från en psykos under 1990-talet. Det var en jobbig tid i hans liv, med bland annat ett självmordsförsök.
Han är också säker på anledningen till att han gick in i ett psykostillstånd. Jan Mårtensons psykos utlöstes av en konflikt med en kollega på hans dåvarande arbetsplats. Han säger att han blev mobbad. Jan Mårtenson slutade med två årslöner, kollegan fick visserligen sparken, men Jan Mårtenson ville ändå aldrig återvända till tidningen igen.
- Sedan 2001 är jag helt fri från psykofarmaka, och har klarat mig fint sedan dess, säger Jan Mårtenson, som själv är övertygad om att diktskrivandet starkt bidragit till hans tillfrisknande.

Jan Mårtenson har under sina många år som journalist intervjuat tre svenska statsministrar och en norsk, men också oräkneliga författare, konstnärer, artister, skådespelare och idrottsstjärnor.
Han har hunnit ge ut tolv diktsamlingar och elva romaner. Hans memoa­rer kommer ut till hösten. Boken har fått titeln Som det kan bli, och Jan Mårtenson beskriver boken som "hänsynslöst självutlämnande".
- Men den berättar också om möten med många spännande männi­skor, till exempel Fritiof Nilsson Piratens änka Tora, Hjalmar Söderbergs dotter Betty Stangerup och Cornelis Vreeswijks mamma nere i Holland, säger Jan Mårtenson.
I ett avsnitt i den kommande boken skriver Jan Mårtenson om bakgrunden till att han avlivade sin deckarskrivande namne, ambassadören Jan Mårtenson, i satiren Mordet på kungens man.
- Han debuterade när jag redan hade gett ut mina två första böcker, så det är faktiskt jag som är den "ursprunglige" Jan Mårtenson.

Han arbetade i över 30 år på tidningen Arbetet i Malmö, och det hände då och då att hans sinne för poesi kom att användas på oväntade ställen i tidningen. En dag kom tidningens sportchef, den legendariske sprintern Lennart Strandberg, in på redaktionen, och frågade skämtsamt om han "skrivit någon ny dikt under dagen".
"Nej, det har jag inte, men vänta lite så ska du få en", svarade Jan Mårtenson.
Lennart Strandberg krävde då skämtsamt att dikten skulle vara rimmad - "annars var det ingen riktig poesi".
Då skrev Jan Mårtenson raskt ned den centrallyriska Kortdistansdikt till Lennart Strandberg:
"Vad är väl 100 meter i Berlin
mot 10,3 rader av Ferlin. . ."
Dikten publicerade sedan en imponerad Lennart Strandberg på tidningens sportsida följande dag.