Åsa Tivemark fyller 50 år den 30 augusti, men har ingen kris. Hon är tillfreds med livet och brinner för det hon alltid gjort - skapa och hjälpa människor.

– 50 är bara en siffra, säger hon och tar en klunk kaffe från den egengjorda keramikmuggen med ett hjärta på.

För 18 månader sedan flyttade hon och familjen in i sin drömvilla i Märsta.

Artikelbild

| Händig. Det vita förvaringsskåpet i köket i Shabby Chic-stil har Åsa Tivemark gjort själv.

Köket är stort, vitt och luftigt, med rosa pelargoner. Ett förvaringsskåp har glasdörrar medan ett annat har hönsnät. Hemmet har lantlig charm och det mesta har Åsa Tivemark gjort själv med hjälp av sin man Magnus.

– Det är en mix av nytt och gammalt,  det blir liv i hemmet. Vi är praktiskt lagda, saker ska vara till nytta och fungera, då trivs vi, säger hon.

Intresset för att skapa har alltid funnits där men väcktes till liv på allvar när hon var ung och flyttade hemifrån för att bilda familj.

– Pengarna var inte riktigt där. Vi vände på allt vi hade och köpte grejer på second hand och fixade till dem. Saker kom igen på ett nytt sätt.

Åsa Tivemark är uppvuxen på landet utanför Örebro, där hennes man också kommer ifrån. De träffades under gymnasietiden när de sjöng i en eukeminsk kyrkokör. Båda har en kristen tro. De flyttade till Märsta 1989 som nygifta på grund av att Magnus fick jobb som flygtekniker på Arlanda.

Paret längtade tidigt efter barn. Åsa Tivemark är utbildad barnsköterska med vidareutbildning av nyfödda och sjuka barn.

Straxt efter att de hade gift sig hände något som skulle föra livet i en ny riktning. De fick prova på att vara jourfamilj.

– Vi var runt 21 år och det var inget vi hade tänkt på eller planerat. Det var ett barn på förskolan där jag jobbade som ingen kom och hämtade. Jag kände så mycket för den här lilla flickan för hon mådde väldigt dåligt. Det var ofta olika som hämtade henne men den här dagen kom ingen alls. Till slut sa min chef att  jag fick ta med henne hem och sedan kopplades socialtjänsten in.

Flickan blev kvar hos Åsa Tivemark i tre månader och paret fick frågan om de ville bli familjehem.

– Egentligen ville vi, men vågade inte för vi hade mist två barn i graviditeten. Det var innan döttrarna kom, så vi sa nej, men bestämde att det här ska vi göra i framtiden, säger hon.

I dag har paret hunnit ha 25 placeringar. De anlitas av Stockholm stad och tar emot bebisar och  förälder-barn-placeringar.

– Det är ett 24/7 jobb året runt, så det är en livsstil, säger Åsa Tivemark.

Det tuffaste med jobbet tycker hon är separationerna.

– Ibland önskar vi att vi inte hade fått det här på våra hjärtan, för det är tufft periodvis. Det är separationerna som är svåra. Vi vet att när vi lämnar ifrån oss en bebis som har fått knytit an, går vi sönder. Vi gråter många timmar och hjärtat brister, men vi vet genom erfarenhet att det läker och  växer till igen och sedan finns det plats för någon ny.

Även förälder-barnplaceringar ligger paret varmt om hjärtat.

– Det handlar om att hjälpa ett barn att slippa separera från sin förälder, att få stanna kvar in sin biologi. Det är värt hur mycket som helst.

Det kan handla om en mamma som behöver knyta an till sitt barn och lära sig hur ett barn fungerar och bli trygg som förälder, eller missbruksproblematik och psykisk sjukdom, förklarar hon.

Genom att vara jourfamilj har Åsa Tivemark fått stor respekt för andra människor och deras livsöden.

– Jag dömer ingen, det har jag lärt mig. Jag kan inte säga: Hon får skylla sig själv för hon håller på med droger. Jag vet ingenting om den människans väg.