Om inte en ung Helena Harnesk – med rätt eller orätt – hade fått veta att ”Konstfack krävde vassa armbågar” hade hon kanske ­utbildat sig till drömyrket inredningsarkitekt. Som det nu blev slog hon in på museibanan i ­stället. Det har hon aldrig ångrat. Efter 40 år på Upplandsmuseet, rika år med utställningsproduktion, undervisning och skrivande, är Helena Harnesk fortfarande nyfiken och engagerad.

Hon växte upp i Luthagen, först på Geijersgatan, sedan på Sysslomansgatan.
Efter Folkskoleseminariet och Magdeburg gick hon fyraårig ­latinlinje. Hon ville bli arkitekt men fick via en bekant till sin mamma veta att yrket som ­inredningsarkitekt krävde vassa armbågar.
– Jag skrämdes av tanken på Konstfack och alla tuffingar där. Och jag hade verkligen inga ­vassa armbågar.

Däremot hade hon en pojkvän som jobbade på museum, och han tyckte hon skulle passa att göra detsamma. Så hon lydde hans råd och läste konsthistoria, arkeologi och etnologi. Efter sin examen fick hon 1962 tjänst som sekreterare-bibliotekarie på franska kulturinstitutet Maison de France på S:t Johannesgatan.
– På den tiden vistades den då okände filosofen Michel Foucault här i stan. Han ville doktorera på vansinnets historia, men var kanske för tidigt ute, skrattar hon.

1963 fick hon möjlighet att bo i Tokyo i ett år, men hon fick en amanuenstjänst på Upplands­museet och lämnade Japan efter två månader.
– Det har jag aldrig ångrat, speciellt som det var väldigt svårt att få en amanuenstjänst över ­huvud taget. Det var en väldigt rolig period i livet, men arbetsam i början med tanke på att vi var så få, säger Helena Harnesk som under sina fyra decennier som antikvarie var med om att bygga upp Upplandsmuseet.

Hon engagerade sig tidigt i Öfre Slotts byalag som hon var med om att bygga upp.
– De åren var oerhört intressanta. Jag fick vara med om något nytt och väldigt modernt: att som gräsrot slå vakt om min stad. Det var 1971, samma år som striden om almarna i Kungsträdgården – och samma rörelse.
I dag blir hon ledsen när hon ser hur det byggs i centrala ­Uppsala:
– Det är tätt mellan husen, och man bygger högt. Det skapar ingen bra miljö för människor.

Helena Harnesk var i många år medlem i Alliance Française. I dag är det Bondkyrko hembygdsförening som tar mycket av ­hennes tid. Stabby prästgård är det stora objektet, och hon arbetar med allt från storstädning till visningar av prästgården.
Under åren har hon även ­skrivit en mängd böcker, bland annat om Linné och Uppsalakonstnärerna Gusten Widerbäck och Eric Österlund.
– Jag insåg av en ren slump att jag hade lätt för att skriva böcker. 1977 hade Upplandsmuseet pengar över och då anställdes Ulla Oskarsson, en mycket begåvad museitjänsteman. Vi fick i uppdrag att göra studiematerial för lärare om Uppsalas historia. Efteråt ställde vi samman materialet till en bok eftersom det saknades en lättillgänglig bok om Uppsalas historia. Och sedan dess har Uppsala varit mitt specialområde.

Efter sin pensionering fortsatte Helena Harnesk med sin folk­bildande verksamhet, med stadsvandringar, föredrag och ­visningar,
– På museet lärde jag mig mycket genom den täta publikkontakten. Det har gjort att jag har lätt för att prata med människor. Jag har räknat ut att ungefär 3 000 personer har följt med på någon av mina stadsvand­ringar under de senaste tio åren, säger Helena Harnesk som just nu skriver om Uppsalas dolda gårdar.

När jag frågar om hon fortfarande har något kvar att upptäcka om stan svarar hon:
– O ja! Det återstår så oerhört mycket att veta. Det som är svårast att få reda på är hur kvinnornas, barnens och de fattigas liv gestaltade sig i Uppsala. Kunskaperna om deras liv är svår att komma åt, säger Helena Harnesk, och tillägger typiskt nog:
– Men Gusten Widerbäck har faktiskt avbildat fattigstugan i Bondkyrko i en målning.

Under hela vårt samtal har tornseglarna gett fantastiska flyguppvisningar därutanför fönstret. I alla år har de troget anlänt om våren och byggt sina bon under taket på gården mittemot, berättar hon.
– Jag har ett livligt intresse för tornseglare. När jag sitter på min balkong kan jag höra luftdraget från deras vingar när de flyger förbi, säger hon innan vi skiljs, och hon ska träffa äldsta barn­barnet Axel. De ska besöka ­modelljärnvägsmuseet i Alunda.
– Det är ett bra ställe att besöka för en pojke som snart ska ­fylla elva år.