Hanna-Lisa Ek växte upp i Sölvesborg, och den mjuka eftertänksamma blekingskan har följt henne livet igenom. Intellektet är knivskarpt; hon intresserar sig för omvärlden och har milda men bestämda åsikter om det mesta.

– Sölvesborg var en liten bra stad att växa upp i. Vi badade i havet hela somrarna. Vintrarna var ju dåliga, så man var överlycklig om det snöade nån vecka. Vi försökte tappert åka skidor trots trädgrenarna som stack upp ur snön.

Söndagsskolan och det kristna livet blev tidigt viktigt, och hon blev söndagsskollärare som 17-åring.

Artikelbild

– Människor levde med kyrkan och kyrkoåret på ett annat sätt på den tiden.

I folkskolan gick pojkar och flickor i skilda klasser - ett bra system anser hon. Hon tyckte om skolan och skollivet, och utbildade sig senare till lärare. Efter realskolan följde kurser i stenografi/maskinskrivning/bokföring.

– Jag hade tänkt jobba på kontor. Det kunde man också göra, förutom att bli sjuksköterska eller lärare. På den tiden var inte många yrken öppna för kvinnor, säger Hanna-Lisa Ek, som fick tjänst vid Kungliga telegrafverket.

– Egentligen ville jag inte. Det verkade så tråkigt. Men i mitten av 30-talet fanns ju inga jobb att få, så jag hade inget val.

1939 kom kriget och tillvaron förändrades. Hon talar om gasmasker och ständiga övningar; de anställda vid Telegrafen fick inte lämna Sölvesborg vissa tider.

– Beredskapsåren var fruktansvärda. Jag kommer ihåg känslan av instängdhet när fönstrena sattes igen.

Krigsutbrottet minns hon väl:

– Jag plockade björnbär på Listerhalvön då, och tyckte nästan jag hörde kanonerna, säger Hanna-Lisa Ek som tjänstgjorde natten till 9 april när tyskarna gick in i Norge/Danmark, och berättar om hur järnvägsvagnar och gamla båtar vräktes ner i Sölvesborgs hamn för att blockera inloppet.

1943-44 gick hon en ungdomsledarutbildning vid Sigtuna folkhögskola och började som ungdomsledare på KFUK i Stockholm. Minnet av fredsyran på Kungsgatan minns hon väl:

– Jag gick där, och plötsligt föll en toapappersrulle ner från himlen framför mina fötter. Jag tänkte ”Är folk tokiga?”. Men sedan kom fler rullar farandes, och massor av papper och kontorsmaterial vräktes ut från fönstren. Glädjen var obeskrivlig. Tårarna rann på folks kinder.

Sigtunaåret hade ökat missionsintresset, och hon fick kontakt med Svenska kvinnors missionsförening och senare en tjänst vid Svenska kyrkans mission i Uppsala. Tiden där förberedde henne inför kommande uppdrag. 1951 reste hon med båt till Bombay och fortsatte med tåg och buss till en bergsstation på 2 000 meters höjd i södra Indien. Där låg en liten skola för svenska barn, där hon arbetade som lärare i fem år. Inte enbart äventyrslystnad låg bakom:

– Det var mer än det. Jag hoppades kunna göra någon nytta.

Hon återvände sedan till Sverige och började som lärare i Funbo. Indien återsåg hon igen 1965, nu för att i SKM:s och indiska kyrkans regi sköta om en skola och ett skolhem för flickor från fattiga hem.

– Men jag tog in små pojkar med, upp till femte klass. De behövde också få gå i skolan.ss

Efter pensioneringen köpte hon det hus i Funbo där hon nu bor. Det kyrkliga engagemanget fortsatte; bland annat i Kvinnor för mission. Hon medverkade i Uppsala krönikespel I nattomhöljda tider så sent som förra året, och läste i många år vid Senioruniversitetet: litteratur, religionshistoria, isländsk natur och kultur. Indien besökte hon ytterligare några gånger som turist.

– Jag är väldigt tacksam över att ha fått uppleva så mycket. Det är ingen merit att bli gammal, men en nåd.