Inom kort passerar Jan Wigdell milstolpen 80 år. Ett samtal med Janne visar rätt snabbt att det inte finns något före eller efter i hans liv. Inte ens författarskapet gav han upp, trots ett obarmhärtigt besked från läkarna:

– Vi kan inte göra mer för dina ögon, tyvärr kommer du att förlora synen.

Janne var 66 år den dagen när han med liten marginal undvek att köra på de båda cyklisterna. Bara dagar därefter upptäckte han att lyktstolparna var krokiga, och att dörrhandtagen plötsligt hamnat på fel ställe. Fel på glas­ögon, naturligtvis.

– Optikern skickade mig direkt till en ögonläkare, men dessvärre visade det sig att jag drabbats av den svåraste varianten av Gula fläcken, den våta. Efter en månad berättade läkarna att inget mer fanns att göra.

Sedan den dagen har Jan Wigdell en procents syn. Han ser ljus och mörker, och diffust något litet i synfältets ytterkant.

– Jag är en storkonsument av talböcker och använder min datorskärm för att skriva. Den ger en maximal förstoring på 20 gånger, så jag ser bokstav för bokstav.

Efter bara några år som gravt synskadad, eller blind som vi andra säger, skrev Jan Wigdell ännu en bok. Den nionde i ordningen. Titeln är talande nog ”Se dej för!”

– Den är inte skriven för andra synskadade utan för att ge en tankeställare till omgivningen. Man blir inte en femåring för att man i vuxen ålder har förlorat synen, så du behöver inte tilltala den blinde med småbarnsspråk.

Att beskriva Jans bok skulle behöva allt utrymme i den här artikeln. Fylld av rent dråpliga situationer, som när han inledde ett samtal med en provdocka i väntan på hustrun i klädesaffären, men också mer allvarliga ting som svårigheten att ta sig fram på belamrade trottoarer.

– Vi synskadade har flera gånger tagit ut stadens politiker på vandring iförda glasögon som avskärmar synen på ett sätt som liknar vårt. En god tankeställare när vi sedan talar om att underlätta gaturummet för oss synskadade. Tänk så många onödiga hinder det finns på trottoarerna. Reklamskyltarna är nog värst.

Janne Wigdell är känd som en stridbar person, och har hela sitt yrkesliv arbetat som folkbildare, framför allt inom folkhögskolevärlden med längst tid på Hästsportens folkhögskola i Strömsholm som lärare, studierektor och föreståndare. Men också författarskapet har tagit sin tid.

– Det mesta jag skrivit riktar sig till föreningslivet i form utbildnings­material och fackböcker i samarbete med Studiefrämjandet. Beställare är organisationer som Jägareförbundet och Kennelklubben.

Hur reagerade du när du fick veta att du skulle komma att bli blind inom några få veckor?

– Vi är alla olika, men själv blev jag förbannad. För mig var det inget alternativ att gråta vid köksbordet. Jag bestämde mig för att jobba för alla de med funktionsnedsättning och deras rörelse­frihet i samhället. Det finns en del kvar att göra.