Hon funderade på om hon skulle tänka igenom vad hon ville säga redan före intervjun. Hon avstod från det.
– Då blir det som att man står och håller tal till folk. Man tänker efter, kommer på några stolpar och några bra vändningar, dem tar man. För det är ju faktiskt så att jag tycker om att hålla tal, jag gillar det, då känner jag att orden fortfarande är med, säger hon och pekar på sitt huvud och skrattar.
Ja, hon är mångordig och hon håller gärna tal, som när äldsta barnbarnet gifte sig i somras. "Du vill väl hålla tal farmor?" frågade barnbarnet och Berit Ernbacke Lindström svarade: "Ja tack". Men talet blev inte riktigt som hon planerat. En dikt som hon hade tänkt att referera till läste en av tärnorna, den kunde hon inte upprepa. Prästen pratade om en annan del hon hade planerat att ha med så det fick hon också stryka. När brudens far och mor talat fanns inget som inte var sagt i farmor Berits tänkta tal, vilket förstås inte stoppade henne.
– Jag fick dra i en annan tråd. Jag tänkte på min man Olof och hur vårt liv har förändrats efter att han blev dement. Jag talade i stället om att man får komma ihåg att älska varann tills det är slut, och att även om det till synes inte är samma människa på slutet så är det densamma som finns därinne, lika älskansvärd nu som då.
Det känns som det har hänt väldigt mycket med Berit Ernbacke Lindström de senaste tio åren då UNT gratulerade henne på 75-årsdagen, och hon håller med. Förutom att hon avsagt sig de flesta av de stora antalet uppdrag hon har haft, både politiska och för olika föreningar, säger hon att hon äntligen har lärt sig att säga nej och att inte jäkta så mycket.
–Jag har aldrig gett mig tid till att sitta ner, då har jag blivit rastlös. Men det är inte så längre, jag tycker att jag håller på att lära mig att stressa ner. När någon har frågat om jag vill göra en sak då har jag självklart velat det, men det är inte så säkert att jag vill det nu, för jag vet vad det kostar. Sen har jag lärt mig att det finns ett ord som stavas ödmjuk, och jag börjar lära mig vad det är, det är något jag lärt mig av Olof, säger hon allvarligt.
Hennes röst antar en något lägre tonart när hon beskriver hur hon insett att hon nog framstått som väldigt dominant och att hon nu vill tona ner den sidan av sig själv. Att hon absolut har lyssnat på människor men att hon sedan ändå bestämt utifrån sin egen vilja.
Två av hennes tidigare äkta makar har gått bort i för tidig ålder.
– Att mista en människa plötsligt är en sak, demens är en annan sak. Min make försvinner framför mina ögon. Hans förmåga till logik försvinner, minnet sviker, jag är van vid en människa som tänker, en man som skriver poesi och läser upp den, att det skulle vara så här visste jag inte, men jag är glad för de år vi fått, säger hon.
Inne på kontoret finns de tekniska hjälpmedel Berit Ernbacke Lindström har för att överhuvudtaget kunna läsa med sin kraftigt försämrade syn, det är de gula fläckarna i ögonen som inte fungerar. Hon visar en apparat där hon kan lägga in text, den förstorar två ord i taget, det tar tid för henne att läsa numera berättar hon samtidigt som en skräll hörs från köket. Det visar sig att det är bostonterriern Werner, nio och ett halvt år, som hoppat upp på en stol, vält en kopp, kaffet sugs in i den broderade köksduken från Uzbekistan, rinner ner på den fasta sittdynan på en köksstol och vidare över golvet. Hunden är i full färd att förnöjsamt slicka av marmeladen från en smörgås.
– Ner med dig Werner, bannar Berit Ernbacke Lindström medan UNT:s reporter har svårt att hålla sig för skratt.