Jan Winter tar emot hemma i lägenheten som passande nog för TT:s tidigare Nordenkorrespondent ligger i den del av Uppsala där flera gator bär namn efter de nordiska huvudstäderna. Till Uppsala kom han första gången som student i slutet av 1960-talet. Han är född i Stockholm, men uppvuxen i Berlin och Paris. I Berlin var pappan Dieter korrespondent åt Expressen och mamman Christina frilansade för Sveriges Radio.

– Min pappa var född i Berlin, men eftersom han hade judiska rötter flydde han 1939 och levde i Sverige under kriget. Våren 1945 gick han in på Expressen och sökte jobb och efter kriget skickades han ned till sin sönderbombade födelsestad för att rapportera, berättar Jan Winter.

Att växa upp i Berlin och Paris beskriver han som underbart. Medan föräldrarna fortsatte att bo utomlands flyttade han inför gymnasiet själv hem till Sverige för att gå på Sigtuna humanistiska läroverk. Efter studenten studerade han bland annat statskunskap och franska och fick samtidigt in en fot på P4 Upplands föregångare Radio Uppsala.

Artikelbild

– Jag var kommunreporter på frilansbasis och så gjorde jag och Janne Nordling (senare redaktionschef på TV 4 Uppland) ett femminutersprogram som hette Du Konsument där vi gjorde allt möjligt. Vi kan skratta åt det när vi ses i dag, men det var lärorika år.

Han gjorde värnplikten på Tolkskolan i Uppsala och lärde sig tala ryska nästan flytande, något han lyfte fram när han i början av 1976 sökte jobb på TT:s utrikesredaktion. Där blev han kvar i 38 år. Under en period var han utrikeschef, men han saknade skrivandet och de sista tio åren var han Nordenkorrespondent.

Ett speciellt uppdrag var när Jan Winter, som hade bott i Berlin när muren byggdes, 1990 kom tillbaka till sin barndomsstad som TT:s utrikeskorrespondent och fick rapportera om Tysklands enande.

– Det första jag gjorde var att köpa en cykel så att jag kunde åka sicksack mellan öst och väst. Det var både spännande och känslosamt.

Artikelbild

En annan stark upplevelse var när han våren och sommaren 2012 rapporterade från rättegången mot Anders Behring Breivik.

– Det var väldigt speciellt, att sitta bara tio meter från Breivik och att lyssna på ungdomarna som vittnade. Jag imponerades av deras mod att stå där och berätta utan att bryta samman.

Artikelbild

Han berördes också av samtalen med vännerna på norska nyhetsbyrån NTB, som hade sprungit för sina liv när bomben smällde i Oslo, och av besöket på Utöya.

– Det var ett otroligt vackert naturområde. Samtidigt visste man vad som hade hänt där. Kulhålen fanns kvar, berättar han.

Förra året gick Jan Winter i pension och sedan dess har han jobbat mycket med musiken och det egna skivbolaget Tongång records. Musikintresserad har han alltid varit. På 1970-talet spelade han på pubar med bandet Hemkört och på 1980-talet blev han engagerad i återupptäckten av den gamla svenska säckpipan.

– Det var ett instrument som bara fanns i museimontrar och den sista traditionsbäraren hade dött 1949, berättar han.

Han anmälde sig till en kurs för att få lära sig mer, men läraren dök aldrig upp.

– Så då fick jag hålla i kursen istället, berättar Jan Winter som i dag har säckpipan som sitt huvudinstrument tillsammans med liran.

Annars behärskar han de flesta instrument och han har under perioder haft uppdrag som studiomusiker. Dessutom har han en stor samling instrument hemma eftersom han har svårt att motstå att köpa ett spännande instrument om han får syn på det.

– Framför allt har jag många flöjter och mungigor. Det var ju sådana instrument som fick plats i väskan när jag var ute på jobb runt om i världen, säger han.