I min högstadieskola var det tradition att niondeklassarna skulle lussa dels för rektorn, dels för klassföreståndaren. Och när lucia inföll 1971 så var det min klass som skulle lussa. Jag kan inte erinra mig bakgrunden till att vi enhälligt valde Jan-Olov Björklund till lucia för klass 9 A. Kanske var det för att han var längst av oss? Eller för att han var en så snäll grabb? Hur som helst hade han ingenting emot att vara lucia.
Hela klassen hade samlats kvällen innan för luciavaka hemma hos Anette Snarf; då för tiden kunde man ostraffat hoppa över en natts sömn. (Natten var för övrigt fantastisk, kall och klar med stjärnhimmel och månskugga.)
När luciamorgonen grydde och började kasta ett rosa skimmer över den gnistrande snön gjorde vi oss i ordning. Vi tjejer var tärnor och resten av killarna, Kenneth, Fredddy och alla de andra var stjärngossar eller möjligen tomtar.
Jan-Olov bar sin elektriska luciakrona och sin vita särk med stor värdighet. Han var duktig orienterare med långa, älglika ben, vilket förmodligen gjorde att de där speciella, skridande luciastegen föll sig alldeles naturliga för honom. Vi behövde inte träna honom särskilt mycket för att han skulle fatta.
Först gick vi på knarrig snö hem till rektor Helge Östling som bodde alldeles nära skolan. Jan-Olov avbröt sin luciapose med handflatorna mot varandra och ringde på medan vi andra sjöng ”Natten går tunga fjät”.
Dörren öppnades nästan omedelbart, för självklart var vi väntade. Men att Helge Östling inte hade väntat sig en manlig lucia var helt uppenbart.
Så länge jag lever kommer jag att minnas hans ansiktsuttryck medan blicken vandrade förvirrat mellan luciatåget och Jan-Olov, vars rätt stora, utstående öron lyste röda av kölden. Men eftersom rektorn var en man med stil så valde han att ge oss intrycket av att en 15-årig manlig ljusdrottning inte var något att förvånas över i hans värld.
Det här lussandet utspelades i en tidsepok då ingen av oss i luciatåget (och kanske inte ens Helge Östling själv) skulle komma på tanken att förknippa med ordet ”genus” med något annat än grammatik. Och vad beträffar termen queer – som man i sammanhanget ju osökt kommer att tänka på – så var det för oss alla (inklusive Helge Östling) ett engelskt ord som betydde egendomlig, besynnerlig, konstig.
Trots denna överväldigande omedvetenhet kunde vi i klass 9 A inte ha varit mer politiskt korrekta. Och när jag tänker efter, så erinrar jag mig att vi ju inte hade med några pepparkaksgubbar i luciatåget heller.